söndag 16 september 2018

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 16 september 2018


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

I veckan har vi haft en kusinträff hemma hos oss med några av Ruts kusiner. En av kusinerna skickade för någon vecka sedan detta fina kort på min blivande hustru. Det är hon som sitter i mitten på hästryggen. Då ni ser henne kan ni mycket väl förstå att jag blev förälskad i henne. Fast på den tiden hade jag inte träffat henne. Det var först i nioårsåldern som vi träffades på juniormötena på Stockholms sjätte kår, och det var väl egentligen först tio år efter det som det  tände till.

Bakom Rut sitter hennes äldre bror som är hemma hos Herren  sedan många år. Framför Rut sitter en kusin som var med på kusinträffen hemma hos oss. Den äldre damen framför hästen är en av Ruts mostrar som också är hemma hos Herren nu. Till sist har vi hästen och var han finns vet jag faktiskt inte. 

På tal om Ruts moster så var de sju syskon i familjen: Ruts mamma Mirjam, Hertie (på bilden), Erik, Gunnar, Moody och Astrid. Fyra av barnen blev frälsningsofficerare, tre i Sverige och en i USA. Av de övriga blev en Missionsförbundare på hemorten, en pingstvän i Småland och en blev medlem i en kyrka i Hartford, USA.

Rut har skrivit om förhållandena på den tiden. Följande inlägg finns med i Ruts andaktsbok DAGBOKEN för den 6 januari:
"Min mormor Axelina, som jag själv aldrig träffat, hade sju barn. Flera av barnen emigrerade till USA i början av seklet, och jag har haft privilegiet att få läsa en del av skriftväxlingen som korsade Atlanten den gången. Mormor skrev att det behövdes pengar här hemma, och emigranterna sände ständigt hem en del av sin inkomst. När hennes söner varit i USA i fem eller sex år, skriver hon till dem att huset behöver målas om, och att hon längtar efter dem och hoppas att de snart ska komma hem. Det var bekymmersamt för mormor.
Strax efteråt skriver en av mina morbröder att han fått ”kallelsen” till frälsningsofficer. Han ska stanna i USA och gå på officersskolan, Han skriver om sin överlåtelse till Gud, att ”han inte längre äger sig själv, allt tillhör Gud”. Han skriver att han var helt tillfredställd nu då han lagt allt i Guds hand. Jag tänker: Stackars Axelina! Nu skulle det dröja ytterligare åtta år innan han kunde komma hem till Sverige igen. Men Axelina skriver tillbaka till sin son: ”Må Gud hjälpa och leda dig så att du får bli till stor välsignelse. En gång när vi höll på att förlora dig, bad jag att mina barn skulle få leva och bli till välsignelse. Nu tackar jag Gud och beder för dig
.” 


Och Gud hjälpte Axelina. Och hennes barn och barnbarn blev välsignade, och jag är ett av dem, och jag får leva i uppfyllelsen av hennes välsignelsebön."


Ruts mormor Axelina fick också Silverstjärneorden fyra gånger (Silverstjärneorden ges till modern till en kadett då denne går in på officersskolan). Axelina skrev ett tackbrev till general Evangeline Booth. Brevet finns med i Frälsningsarméns digitala museum BOOTHEUM. Du kan läsa brevet HÄR.

Ja, så kan tankarna gå då man ser moster Hertie hålla i hästen med Lars, Rut och Sam som ryttare.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tidig söndagsmorgon i Västerås 29 december

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet Så var det söndag igen. Efter en veckas julfirande. I måndags körde vi ...