Tidig söndgsmorgon i Moss, Norge den 28 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Tidigt på tisdagsmorgonen körde vi till Arlanda för vidare transport till Lettland. Under dagen hade vi sedan mentorssamtal i Riga.

Det känns underligt att köra bil i en storstad med en befolkning på över en miljon och som en gång varit vår hemstad. Vi vet precis hur vi ska köra och vi vet vilka gator som är enkelriktade.

På onsdagen var det dags att köra till Daugavpils som ligger nere i sydöstra hörnet av Lettland, nära gränsen till Vitryssland. Det innebär ungefär sju timmars bilkörning fram och tillbaka. Halvvägs till Daugavpils hämtade vi upp vår tolk, som är språklärare i en skola i Jekabpils.

Daugavpils betyder "Borgen vid floden Daugava" och då är det lätt att förstå att Jekabpils  betyder "Jakobs borg". 

Det var en riktig sommardag. Björkarna hade slagit ut och storkarna hade flyttat tillbaka till sina storkbon som vi kunde se utmed hela vägen.

Då vi körde in i centrala Daugavpils möttes vi av vyn med de tre stora kyrkorna (Bild 1). Till vänster med två torn ser vi den katolska kyrkan, till höger den ortodoxa kyrkan, och mitt emellan den Lutherska kyrkan. 

Inte så långt därifrån ligger Frälsningsarmén, en kyrka utan kyrktorn (Bild 2).

Då vi kom tillbaka till Riga på kvällen tog vi vår kvällspromenad genom centrala Riga. Det var 26 grader varmt vid niotiden på kvällen och Riga visade sig från sin bästa sida.

Vi gick ned till floden Daugava, som också rinner genom Riga, till den plats som varit vår kvällsböneplats så många gånger tidigare. Där bad vi och såg ut över floden och bron som vi åker över på väg till flygplatsen. Vi såg också det nu så berömda Swedbanktornet som funnits i många svenska nyhetssändningar vid rapporteringen om penningtvätthärvan (Huset närmast bron på bild 3).

På promenaden hem passerade vi "svartskallarnas hur" ett gammalt handelshus sedan flera hundra år. På det torget hade vi friluftsmöte med Västerås musikkår under kongressen i Riga 2012 (Bild 4).

Vi kom hem från Lettland sent på fredagskvällen och på lördagsmorgonen satte vi oss i bilen och körde 45 mil västerut till Moss i Norge. Vi kände oss hemma då vi körde in i Moss. En stad som varit vår hemstad i 13 år. Vi har bott där i två omgångar. 

Orsaken till vårt besök i Moss var en konfirmationshögtid. Konfirmation i Norge är verkligen något stort. Firandet började igår, lördag,  med konfirmationsfest. Själva konfirmationsgudstjänsten på kåren i Moss är idag, så jag får återkomma med en rapport om det senare.

Besöket i Moss förde med sig att vi bodde hos mellansonen med familj och fick krama om barnbarnen som växer upp i samma hus som deras pappa bodde i då han var i deras ålder. 

Vi fick vakna upp med utsikten som varit vår under så många år. Jag tröttnar inte att se ut över Oslofjorden (Bild 5).

Efter konfirmationsfirandet åker vi tillbaka till Sverige och en ny vecka.

Jag ber att du ska få en välsignad ny vecka,
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 21 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så är vi hemma i Västerås igen. Förra söndagen skrev jag om en helg med musikkårerna i Västerås och Södertälje. Jag var inte hemma då, men normalt är jag med i Västerås musikkår nuförtiden. Det är bara det att "normalt" inte inträffar så ofta.

Jag måste erkänna en sak: Jag tycker det är väldigt roligt att vara med i en musikkår. Det är en del år sedan sist. De senaste åren har jag fått spela själv. Då Rut och jag haft mötesserier på olika håll har det ofta hänt att vi spelat tillsammans. Rut på piano och jag kornett. 

Jag har spelat kornett sedan jag var åtta år. Vi hade då kommit hem från Frankrike och bodde på Lidingö. En dag kom pappa hem med en gammal kornett som han hade lånat på Templet på Östermalm. Jag minns inte att det var någon som lärde mig spela, jag tror att jag fick fundera ut själv hur man skulle göra. Ett tidigt minne från min tid som kornettist var att jag spelade en sångmelodi tillsamman med min två år äldre bror Jan. Han spelade Euphonium och han var väldigt duktig. Den sången vi spelade var "Jesu lilla lamm jag är". Det var en väldigt enkel melodi där jag inte behövde byta grepp så ofta, och så var det en mycket svårare  euphoniumstämma. 

Åren gick och så småningom blev jag med i musikkåren på Stockholms sjätte kår. 
Jag spelade också under et antal år i Solna Brass.

Sedan flyttade vi till Norge och Jelöy Folkhögskola. Varje år tog vi emot ca hundra elever och det brukade vara ungefär en tredjedel av dem som var med i Frälsningsarmén. Både från Norge och från andra delar av världen. På skolan hade vi varje år en musikkår, så det blev en hel del kornettspelande för min del.

Två gånger i veckan hade skolmusikkåren övning på schemalagd tid (Jag fick till och med räkna in de timmarna i min lärartjänst, så jag fick alltså betalt för att spela kornett). En kväll i veckan hade vi övning med kårens musikkår och vi spelade normalt på kårens möten på torsdagskvällar och söndagsförmiddagar.
Frälsningsarméns kår i Moss var lite speciell. Det är ju vanligt i Frälsningsarmén att man byter kårledare med jämna mellanrum, men i Moss bytte man soldater varje år. Vi var några få som var med år från år, men den största delen av musikanterna och strängmusikanterna kom från årets uppsättning av elever på folkhögskolan.

Dessutom spelade jag i musikalorkestern som spelade till den stora musikal vi satt upp varje år där alla elever och lärare var engagerade. 

Min huvudsakliga uppgift på skolan var att vara bibellärare, men ibland kunde jag fundera vad det egentligen var de sökte då jag blev anställd. Sökte man en bibellärare som kunde spela lite kornett, eller sökte man en kornettist som kunde undervisa lite grand i Bibeln. Det var antagligen det första för det var väl ingen som visste att jag spelade kornett då jag anställdes.

Många elever blev frälsta under de nio åren vi arbetade på folkhögskolan och vi räknade efter att 42 av våra elever senare blev officerare i Frälsningsarmén i olika länder (vi kan ha missat någon). På bilden är det minst fem stycken som senare blev officerare i Frälsningsarmén.

Den som sitter ytterst till höger på trombonraden är idag divisionschef i England.
Nummer tre på första kornettraden var elev på skolan på 1980-talet. Då vi flyttade till Norge för andra gången på 2010-talet kom han tillbaka till Jelöy för att gå på officersskolan. Idag är han kårledare i Esbjerg. De tog mer än trettio år för honom att bestämma sig för att bli officer. Men jag ska kanske inte säga så mycket om det. Han som sitter ytterst på första kornettraden blev officer då han var 65 år.

Men nu är det söndagsmorgon i Västerås. Jesus lever och jag ska ta min kornett och åka ner till kåren för att spela på påskdagsgudstjänsten.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon den 14 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Nu är det söndagsmorgon igen och vi är på väg att vända tillbaka hem efter vår Guldbröllopsresa.

Vår bröllopsresa för femtio år sedan var inte så märkvärdig. Vi åkte iväg i bil och kom till Köpenhamn innan det var dags att återvända hem till Stockholm. Så vi tänkte att vi nu, efter femtio år, skulle göra resan lite mer rejält. 

Jag satt och hade det skönt i solen då plötsligt min telefon plingade till. Jag abonnerar på artiklar i svensk press där Frälsningsarmén omtalas. 

Den här gången var det en artikel från huvudtidningen i den stad vi bor: Västerås. Tidningen heter VLT och det betyder "Västmanlands Läns Tidningar". 

På bilden ser jag den musikkår som jag tillhör i Västerås och tidningen skriver:

"Frälsningsarméns musikkår i Västerås får besök av sina kollegor från Södertälje på lördagen för repetitioner och konsert innan båda musikkårerna åker till Södertälje för en gemensam brasskonsert under söndagen. Ett liknande samarbete mellan de två kårerna arrangerades för cirka två år sedan.

– Det blir en fin helg nu tillsammans med Västerås musikkår, säger Peo Ahrnéll, sekreterare för Frälsningsarméns musikkår i Södertälje och berättar att musikkåren i Södertälje leds av Göran Lundberg, medan Västerås musikkår har Christer Åberg som ledare."

De två musikkårerna var tillsammans 45 man starka och har alltså en gemensam helg med övningar och konserter i Västerås och Södertälje och tidningen har flera bilder på de två musikkårerna.

Bilden med Södertälje musikkår väcker minnen. För ett år sedan var Södertälje musikkår på musikresa till Lettland. Rut och jag var vid den tidpunkten vikarierande kårledare på Riga första kår. Det föll sig naturligt att vi var guider under lördagen då musikkåren skulle åka ända till Daugavpils nära gränsen till Vitryssland. Det var flera timmars bussresa och för att göra resan lite mer underhållande hade reseledaren för Lettlandsturen, Anders Färjsjö, gjort en liten frågetävling. Han hade lyckats få reda på att Rut och jag just den dagen hade vår bröllopsdag. En av frågorna var "Hur många år har Rut och Peter Varit gifta?" Det kom många olika förslag och det rätta svaret var 49 år. Detta blev ett samtalsämne i bussen och det fanns ingen Södertäljemusikant som inte visste hur länge vi varit gifta.

På kvällen då vi hade kommit tillbaka till Riga hade musikanterna ätit kvällsmat på hotellet och musikmästaren Göran Lundberg gick tillsammans med några musikanter in i hissen för att åka upp till sina rum. Precis innan hissdörren stängdes kom det in en äldre dam i hissen. Hos läste på musikanterna jackor. Där stod det Södertälje musikkår tillsammans med ett Frälsningsarmémärke. Den äldre kvinnan började tala med med musikanterna, men inte på lettiska. På ren svenska. Hon frågade om de var med med i Frälsningsarmén och det kunde de ju knappast neka till. Då lyste den äldre damen upp och sa: "Jag har släktingar som är med i Frälsningsamén. Känner ni Rut och Peter Baronowsky?" Inte eller det kunde dom neka till. Göran Lundberg talade om att vi var i Riga just då och att dom hade varit tillsammans med oss hela dagen.

Den äldre damen lyste upp och talade om att hon hade varit brudnäbb på vårat bröllop! Göran Lundberg svarade då bestämt: "Ja, och det var för 49 år sedan!" Den äldre damen tappade hakan. Då hon hittade den igen hade hon fått en del att fundera på.

På bilden ser du vårt bröllopsfoto tillsammans med brudnäbben, som inte var en äldre dam på den tiden. Du kanske funderar på vilken definition jag har av en äldre dam. Ja, jag tänkte mig kanske att det är en dam mellan 50 och 60 år, och även om hon naturligtvis inte är äldre än mig är hon iallafall äldre äldre än våra barn. I varje fall lite äldre.

(Den här berättelsen hade jag med i "Söndagsmorgon" för ett år sedan, men du har säkert glömt den vid det här laget, och om du inte har glömt den kan den vara värd att läsa en gång till)

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon den 7 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Ja, förra helgen var den stora händelsen firandet av vår Guldbröllopsdag tillsammans med barn och barnbarn.

Men även den gångna veckan har vi firat en födelsedag även om den är av betydligt mindre valör än ett guldbröllop.

Hemsidan rupeba.se fyllde 11 år den 1 april! Förberedelserna för att starta rupeba började egentligen på hösten året innan. Det var år 2007 och vi hade skapat och varit ledare för ett utbildningsinstitut inom Frälsningsarmén i 20 år, FASI.

20 år är en ganska lång period och ibland känner man på sig att det är dags att göra något annat och nu kände vi att det var dags att avsluta vår anställning i Frälsningsarmén och gå i en tidig pension (Nu blev det inte riktigt så. Det blev istället tre och ett halv år i Lettland, fyra år i Norge och sedan ytterligare några år i Sverige. Allt detta inom Frälsningsarmén).

Men på hösten 2007 hade vi andra planer. Vi förstod mer och mer att dagens värderingar inte formas i kyrkorna utan på internet. Vi såg också att många av de hemsidor och bloggar som kallade sig kristna, många gånger spred förvirrande läror som inte alls var speciellt kristna. Då ville vi vara med där värderingar formas och vi bestämde oss för att vara en röst för klassiska kristendom på nätet.

Vi startade då handelsbolaget rupeba. Varför fick det namnet rupeba? Jo vi hade tänkt något helt annat. Vi skickade in förslag efter förslag till myndigheten som beviljar namn på nya företag. Det ena förslaget efter det andra kom tillbaka med informationen att det namnet redan var upptaget. Jag kommer inte ihåg hur många förslag vi sände in, men det var många. Till slut gav vi upp att försöka hitta ett passande namn som talade om vad vi önskade åstadkomma med vårt bolag, och vi skickade in vårt sista förslag: de två första bokstäverna i våra namn: Rut och Peter Baronowsky=rupeba.

Rut började skriva en andaktsbok med utgångspunkt från sina journalanteckningar ifrån många års bibelläsande och den 1 april 2008 startades vår hemsida rupeba.se. Förutom utvalda artiklar från kristen press och egna artiklar publicerade vi varje dag en av Ruts andakter från det som så småningom skulle bli en bok.

Det flöt på ganska bra och planen var att ge ut Ruts andaktsbok lagom till jul 2008. I början av december 2008 lämnade vi in boken för tryckning och började tala om att boken var på väg. Divisionschefen i Norra divisionen skrev då ett mail och beställde boken som julgåva till alla sina officerare i divisionen. Sedan har det bara fortsatt. Boken har blivit översatt till norska och engelska och är fortfarande vår mest sålda bok.

Allt arbete med rupeba gör vi vid sidan av vårt vanliga arbete drivkraften för allt detta kan man formulera så här:
"Vi drivs av en passion av att producera och sprida kristen undervisning. Det gör vi på flera sätt:
1/ Genom att trycka och sälja böcker
2/ Genom hemsidan. 
3/ Genom förkunnelse i mötesserier, seminarier och bibelhelger"

Och vår affärsidé ser ut så här:
"Vi vill med rupeba förmedla kristen undervisning i tal och skrift till ´uppbyggelse, uppmuntran och tröst´ (1 Kor 14:3).
Eventuellt överskott av verksamheten återinvesteras i rupeba hb för att producera och förmedla mer kristen undervisning." 

Elva år är en ganska lång tid. Vi har på rupeba.se publicerat 3-4 inlägg varje dag. Det blir tillsammans över 12.000 inlägg. Vi har haft ett par miljoner besök på vår hemsida. Idag skickar jag dagligen (eller snarare nattligen) ut mail till flera hundra mottagare med en miniandakt, ett "mannakorn" att tugga på och kommentarer till dagens kapitel i vår bibelläsningsplan UTMANINGEN.

Vi har under åren fortsatt med att ge ut böcker och den aktuella listan av böcker finner du i AFFÄREN: https://rupebabutiken.blogspot.com/

Den 1 april 2019 fyllde vi alltså elva år. Den dagen flyttade vi också hemsidan, som börjat bli lite ålderdomlig till en blogg: rupeba.blogspot.com. 

Men den gamla rupebasidan ligger kvar om du vill hämta information som finns där. Adressen dit är old.rupeba.se.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky