Tidig söndagsmorgon i Riga den 25 februari 2018

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Den här söndagsmorgon vaknar vi upp i Riga i Lettland. Och det är kallt!

Men veckan började hemma i Sverige och många timmar i bilen då vi besökte ett antal frälsningsofficerare runt om i Sverige. Att vara mentor är en del av vårt nuvarande jobb. Både i Sverige och i Lettland.

I fredags morgon satte vi oss i bilen 05:45 i god tid för att köra de tio milen till Arlanda flygplats för vidare transport till Lettland. Vi hade beräknat god tid för resan till Arlanda, men vi hade inte beräknat tid för långtradaren som hade krockat och kört av vägen och som man nu arbetade med att bärga. Minuterna kändes långa där vi satt i den helt stillastående trafiken och såg hur avgångstiden för vårt flyg närmade sig. Men till sist lossnade trafiken och vi hann precis fram till vårt flyg skulle lyfta.

I Riga får vi låna en bil de dagar vi är här. En utmärkt vinterbil. En Jeepmodell med fyrhjulsdrift. Bättre vinterbil finns inte och den fungerar utmärkt om det inte är för kallt. Men kallt är det. Bilen går bra även då det är kallt, men ett litet problem uppstår tydligen vid kyla. Det går inte att öppna dörrarna. Det är något i låsmekanismen inne i dörrarna som slutar att fungera. Så jag får krypa in genom bakluckan fram till förarsätet och köra motorn en bra stund innan dörrarna har tinat så pass att det går att öppna dem. Bra morgongymnastik. Om du befinner dig i Riga och ser en vinröd Nissan-jeep med öppen baklucka och en ung man som på alla fyra kryper in i bilen, kan du hälsa genom att tuta. Jag kommer att tuta tillbaka då jag kommit fram till förarsätet.

Igår (lördag) var vi med om ett planeringsmöte för ungdomsledarna på Riga första kår. Ett fantastisk grupp entusiastiska frälsningssoldater som leder scouter, söndagsskola, musikgrupper och mycket mer. Jag är imponerad!

Idag (söndag) är det regionsdag i Lettland. Det betyder att frälsningsarméfolket från hela Lettland samlas i Riga för gemensamma möten. Riga är inte större än att man kan åka till Riga och tillbaka samma dag från alla kårer, om man är villig att sitta i bussen eller bilen i sex timmar. Du kan se alla kårerna på Lettlandskartan. "Sirdi Dievam - Roku cilvekam" betyder "hjärtat till Gud och handen till människor".

Idag är det en speciell dag. Det är välkomstmöte för de nya ledarna för Sverige/Lettland, Clive och Marianne Adams. Vi förväntar oss en full lokal under dagens två möten med middag emellan.

Vi känner Clive och Marianne väl efter att ha bott många år i Norge. Marianne är norsk och Clive kommer från Sydafrika och de har till stor del tjänstgjort i Norge.

Vi har en intensiv vecka framför oss med mentorssamtal, soldatkurs på Riga första kår, kårnämnd, två kursdagar på Skangal och möte nästa söndag på Riga första kår.

Men allt detta får jag återkomma till nästa söndagsmorgon. Till dess önskar jag dig en välsignad vecka.

/Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Kristiansund den 18 februari 2018

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndagsmorgon igen och den här söndagen vaknar jag i Kristiansund som ligger mitt mellan Trondheim och Ålesund på Norges västkust.

Förra söndagen var vi på gudstjänst hemma i Västerås. Vi har inte haft möjlighet att närvara på kåren i Västerås speciellt många gånger sedan vi flyttade dit i slutet av sommaren förra året. Men den här söndagen var i alla fall soldatinvigning. Det var andra gången under våra fåtaliga besök som det var soldatinvigning på kåren. Officerarna där lär få god träning på soldatinvigningsceremonin! 

I veckan ansvarade vi på en kurs i Jönköping för KSA (Jag lärde mig under kursen vad KSA betyder: Kårens Sociala Arbete). Temat för kursen var "Det Goda Samtalet". Tisdag och onsdag var de sista två dagarna av kursen. Jag vill inte använda överord alltför ofta, men nu ska jag göra det. Det var fantastiskt inspirerande att möta kursdeltagarna. Resursstarka, målmedvetna och hängivna!

Men nu i helgen är det Kristiansund som gäller. Vi har varit i Kristiansund ganska många gånger. Den första gången var någon gång på åttiotalet då Åke och Guri skulle gifta sig. Guri kommer från Kristiansund och Åke kommer från Västerås. Jag var "forlover" (=best man) för Åke.

Om jag minns rätt (det händer ibland trots min höga ålder) så var det så här: Rut och jag bodde i Sollentuna. Åke skulle börja jobba på AseaSkandia i Sollentuna och hade ingenstans att bo. Då flyttade han in hos oss. Efter något år talade vi om för Åke att vi skulle flytta till Norge och arbeta på Frälsningsarméns folkhögskola där. Då flyttade Åke med och började som elev på skolan och studerade datakunskap ett år. Då året var slut stannade Åke kvar över sommaren och arbetade på folkhögskolan som vaktmästare (=klippa gräsmattorna). Då sommaren kom, kom även sommarmusikskolan till Jelöy. Och till sommarmusikskolan kom då Guri. Så var det väl så att det regnade en dag och någon av dem inbjöd den andre att stå under den enes paraply. Och så blev de kvar där, under samma paraply.

Varje gång jag träffar Åke och Guris barn (det händer inte så ofta) talar jag om att de borde visa mig lite tacksamhet. Det är faktiskt vårat fel att de finns till! Hade inte vi flyttat till Norge, hade inte Åke följt med oss till Norge. Hade inte Åke följt med oss till Norge hade inte Åke och Guri mötts. Hade inte Åke och Guri mötts hade inte de (=barnen) funnits till.  

Men nu är det bibelhelg i Kristiansund som gäller. Vi började med möte på fredagskvällen. På lördagen var det bibelstudier från 11.00-17.30 med pauser för middag mer mera. Lördagen avslutades med möte klockan 18.00. 

Nu är det söndagsmorgon och snart dags för avslutningsmötet klockan 11.00. Sedan flyg till Oslo och sedan vidare hem till Stockholm och Västerås. Sedan kommer det en ny vecka "om Herren dröjer" som man brukade säga i pingstväckelsens barndom i Sverige. 

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 11 februari 2018

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet
(Bilden: Stockholm Västerås flygplats, inte så långt ifrån där vi bor)

Så var det söndag igen och vi vaknar upp hemma i Västerås för ovanlighetens skull.
   I måndagskväll kom vi hem efter en intensiv bibelhelg på Färöarna. Åtta tillfällen under fyra dagar. Fyra möten och fyra bibelstudier.
   Vi fick uppleva en stor mottaglighet och längtan hos folket från de två kårerna på Färöarna. Botbänken fylldes av bedjare gång på gång. 

På de flesta platser vi kommer i territoriet Norge/Island/Färöarna möter vi gamla elever från vår tid på Jelöy Folkhögskola på åttiotalet. Två gamla elever mötte vi också på Färöarna som gick på skolan 1980-81. Det är ju 28 år sedan!

   Under fredagen tog kårledarna i Torshavn ut oss på en bilresa genom det speciella landskapet på Färöarna. Här kommer lite bilder.

   Så var det det där med flyget igen. Planen var att vi skulle flyga från Arlanda till Köpenhamn och därifrån till Färöarna. Vårt flyg från Stockholm var försinkat och måste dessutom vänta på att få vingarna avisade. Så då vi kom till Köpenhamn hade vårt SAS-plan redan flugit iväg. Efter en halvtimmes väntan vid Transfer Center kom vi fram till disken och där fick vi veta att ett Atlantic Airway flyg skulle lyfta just då. Vår kundrådgivare ringde då till gaten och bad att få skicka med oss på deras plan. Jag hörde hur de diskuterade fram och tillbaka hur många minuter det skulle ta för oss att ta oss till den andra änden av flygplatsen för att komma Atlantic Airways flyget. Jag hörde hur de sa vid gaten att de måste fråga kaptenen på flygplanen. Vår man protesterade och sa att då skulle det ta fem minuter till. Så vi gav oss iväg det fortaste pensionärer kan gå, med försäkran att vårt bagage skulle vara med på det flyget. Vi hann med flyget, men det gjorde inte vårt bagage. Det skulle komma in ett sent kvällsflyg senare så vi talade om för flygplatspersonalen hur viktigt det var att vi fick våra väskor till kvällen, för vi behövde både tandborste och en ren vit skjorta till morgonen. Sen åkte vi bil till Torshamn. En timmes biltur i tunnlar och utefter bergsidor.

   Klockan halv tio på kvällen ringde det på dörren hemma hos kårledarna och där stod en taxichaufför med våra väskor.

   Men på måndagen skulle vi åka hem. Vi var i god tid på flygplatsen och det var SAS-flyget också. Men det kunde inte landa på flygplatsen. På Färöarna är det så att flygen inte kan landa om det är fel vindriktning. Och den här måndagen var det tydligen fel vindriktning. Vi fick upplysning att flyget cirklade över Färöarna och skulle landa så snart vinden hade vänt. Vinden vände och vi flög till Köpenhamn, men dröjsmålet på Färöarna gjorde att vi missade vårt anslutningsflyg hem till Arlanda. Vi blev om bokade till ett senare SAS-flyg. Tror du vårt bagage kom med samma flyg? Ja, faktiskt. Så vi kom så småningom hem med både tandborstar och smutsiga vita skjortor.

   Den gångna veckan har vi till stor del använt till förberedelser. Nästa vecka har vi en kurs för socialarbetare i Jönköping och sedan är det bibelhelg i Kristiansund i Norge.

   Men nu är det söndagsmorgon och snart dags att åka till Frälsningsarmén i Västerås för att vara med om förmiddagsgudstjänsten. Igår ringde förresten kårledare och talade om att dagens predikant blivit sjuk, och frågade om Rut eller jag kan predika på gudstjänsten idag. Det svarade jag positivt på, så idag är jag vikarierande predikant på Frälsningsarmén i Västerås.

Ha en välsignad vecka
Hälsningar från en lugn pensionärstillvaro i förorten
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon på Färöarna den 4 februari

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen och den här morgonen vaknar vi upp på Färöarna.

Veckan började som vanligt med bilresor genom Sverige med mentorsbesök hos några officerare. På torsdag morgon flög vi till Färöarna, en dag innan bibelhelgen skulle börja. Detta som en säkerhetsåtgärd eftersom det är ganska vanligt att flygen inte kan landa på Färöarna på grund av väderförhållandena. Då har vi i alla fall två försök att komma ned på öarna.

Jag funderade länge hur många vita skjortor jag skulle ta med mig. Sist vi flög till Färöarna kom inte min väska fram och jag hade bara med mig kläderna jag reste i. Det förde med sig att jag ganska omedelbart fick ge mig ut tillsammans med kårledaren i Torshavn för att köpa vita skjortor till de kommande dagarna. Det fanns två herrekiperingsaffärer på köpcentret och den billigaste vita skjortan de kunde prestera kostade ca 1.300 SEK. Jag försökte förklara för expediten att jag ville ha en helt vanlig vit skjorta, inte en som kostade 1.300 kronor. Jo, sa expediten, men den här skjortan kröllar inte ihop sig på kragen som din gör, samtidigt som han pekade på den skjortan jag hade på mig. Jag svarade indignerat att jag ville ha en skjorta som kröllar sig och som inte kostar 1.300 kronor.

Nåväl jag fick köpa den skjortan som fanns tillgänglig på Färöarna, det är ju ganska långt att åka någon annanstans för att köpa skjortor. På Färöarna kan man faktiskt bara köpa de skjortor som finns där. Jag köpte skjortan och diverse toalettartiklar och flygbolaget Atlantic Airways betalade eftersom de hade slarvat bort mitt bagare. Dag två på Färöarna var jag väldigt fin, med en vit skjorta som inte kröllade ihop kragsnibbarna. Dag två kom också min väska fram och allt blev som vanligt igen. Det visade sig att min väska hade varit på en egen flygtur till Portugal och tillbaka.

Så om du någon gång träffar mig med en ovanligt fin vit skjorta, som inte kröllar sig på kragsnibbarna så vet du var jag fått den ifrån.

Eftersom vi kom fram redan på torsdagen fick Rut lov att tala på hemförbundet på torsdag kväll. På lördagen var det två bibelstudier på förmiddagen och ett bibelstudium på eftermiddagen. Idag (söndag) har vi förmiddagsgudstjänst, bibelstudium på eftermiddagen och kvällsmöte. På måndag får vi åka hem igen, om flyget går den dagen.

Jag hittade några bilder från ett tidigare besök i Torshavn. Du kanske tror att bilderna är arrangerade, men detta är vad som verkligen hände under mötet. En vaken mötesbesökare förevigade kampen och syndanöden hos två av de yngre mötesbesökarna vid botbänken. Länge försökte syndarna kämpa emot, men till slut fick de ge sig och kapitulera för Herren. Jag är inte säker på att det var så många som lyssnade på mig den kvällen. Det var mer dramatiskt att följa kampen vid botbänken och den var säkert mer "talande" än predikan.

Nu blev det inte så mycket om årets besök på Färöarna, men vi har ju nästan halva programmet kvar framför oss idag. Jag får väl återkomma till det i nästa veckas "söndagsmorgon".

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky