söndag 27 januari 2019

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 27 januari 2019


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

För en gångs skull får vi vakna upp i våra egna sängar och i vårt eget hem. Grannarna som bott här i flera decennier frågar fortfarande "Trivs ni inte här? Ni är ju aldrig hemma?". Jo, nu är vi hemma och vi trivs.

Förra söndagsmorgonen skrev jag från den ekumeniska mötesserien i Mosjøen i Norge. Vi var då på väg till Dolstad kyrka för förmiddagsgudstjänsten.

Den gudstjänsten var ganska annorlunda än de övriga i serien. De övriga gudstjänsterna hölls i Pingstkyrkan, som disponerar den största möteslokalen i staden. I Dolstad kyrkan var det traditionell Luthersk gudstjänstform med både barndop och nattvard. 

Inför min predikan fick jag välja mellan att klättra upp i den högt belägna predikstolen eller stå på golvet. Jag kalkylerade snabbt fördelar och nackdelar med de tillgängliga platserna för predikan. För att komma till predikstolen måste jag gå upp för en brant trappa och sedan gå en lång gång utefter kyrkväggen för att slutligen komma fram till predikstolen, högt över huvudet på gudstjänstbesökarna. Jag ville ju inte se ned på folket i kyrkan och jag ville inte heller tala över huvudet på församlingen. Dessutom vill jag ju inte placera mig själv högre än den förgyllda ängeln som hängde i taket, så det blev golvet.

På tal om den förgyllda ängeln som hängde i taket hade han en skål i sina framräckta händer. Vi trodde att det skulle symbolisera ett rökelsekar, men där hade vi fel. Då det var dags för barndopet började den förgyllda ängeln röra på sig. Sakta och andäktigt sänkte sig ängeln ned och någon gick fram och hällde vatten i skålen och sedan var allt förberett för barndopet. Då barndopet var över höjde sig ängeln värdigt och återtog sin plats uppe i höjden. Kyrkan byggdes i början av 1700-talet och ängeln såg inte så väldigt modern ut, så han kanske har varit med hela tiden. Han visade i alla med all önskvärd tydlighet det som de flesta får uppleva i livet. Ibland går det upp och ibland går det ned. I alla fall för den förgyllda ängeln i Dolstad kyrka

Sedan var det avslutningsmöte Pingstkyrkan på kvällen. Även vid det tillfället var det många som sökte sig fram för bön och förbön. I mina förberedelser för mötesserien hade jag bett att mötena skulle uppmuntra pastorerna, prästerna och officerarna till större frimodighet och tro samt att någon/några skulle bli frälst.

Det första målet är inte speciellt mätbart. Hur många skulle bli uppmuntrade och hur mycket? Det andra målet, att någon skulle bli frälst, är däremot lättare att mäta. Vi fick vänta till den sista gudstjänsten för att se det hända.

Sedan blev det måndag morgon. Klockan 06.00 blev vi hämtade av taxin som tog oss till flygplatsen för det första av tre flyg som skulle ta oss till Arlanda. Därefter var det flygbussen och lokalbussen som tog oss hela vägen hem.

Efter en natt hemma bar det i väg på en mentorsresa med bil för att besöka några av våra fantastiska officerare i landet. Efter tre dagar och 117 mil kom vi hem igen och nu är det söndagsmorgon och snart dags att åka till mötet på kåren i Västerås. 

Ha en välsignad ny vecka
Peter Baronowsky

Den förgyllda ängeln i Dolstad kirke
Rut predikar i Pingstkyrkan i Mosjöen

Under kyrkkaffet kunde vi beskåda Dolstad kirke byggt som pepparkakshus, med exakta proportioner mätt med laser.

söndag 20 januari 2019

Tidig söndagsmorgon i Mosjöen, Norge, den 20 januari 2019


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Det är längre till Mosjöen än det är till New York. I varje fall när det gäller tid och kostnader. Det tog oss elva timmar att ta oss från Västerås till Mosjöen, och till en betydligt högre kostnad. Resan innehöll två busstransporter, tre flygtransporter samt en biltransport.

Den sista flygturen var från Bodö till Mosjöen i ett propellerdrivet Wideröflyg. Vi har på tidigare resor tagit oss fram i Nordnorge med dessa Wideröflyg och de skickliga piloterna klarar de flesta väderlekssituationerna. 

När vi höll på att gå ned för landning i Mosjöen drog piloten plötsligt upp farten för att lyfta igen. Väl uppe i luften talade piloten om att det hade kommit en kraftig snöby och att vi nu skulle försöka flyga in från en annan vinkel. Det har vi varit med om förut, men man har ju alltid ett begränsat antal försök att få ner planet. Man kan ju inte parkera i luften och vänta på en dag med bättre väder.

Nåväl, ner vi kom på ett bra sätt och vidare till vårt nattlogi i Mosjöen.

Orsaken till att vi befinner oss i Mosjöen är att vi predikar på en ekumenisk mötesserie. Det är sex lokala församlingar som tillsammans genomför denna mötesserie varje år. Det förekommer på många platser i Norge att man årligen har sådana "Fellesmøter". 

Det är normalt att vi varje gång vi besöker möter gamla bekanta (tonvikt på bekanta mer än på gamla). På flygplatsen i Oslo, mellan flyg ett och flyg två, träffade vi en frälsningsofficer på väg från ett sammanträde på HK hem till Vestlandet. Vi fick en fin pratstund tillsammans om hur det har gått med flera av de unga officerarna som vi hade mycket att göra med under åren i Norge. Våra värdar i Mosjöen, Bodil och Helge, har vi träffat många gånger och haft möten på flera av de kårer där de varit stationerade. Tidigare elever från Jelöy Folkehögskola träffar vi på nästan alla platser vi kommer till. Så även i Mosjöen. 

Det är alltid spännande att få vara med om en ekumenisk möteskampanj. Vi kommer till samlingarna med våra olika bakgrunder och kulturer. Den norska kyrkan kommer med sitt sätt att fira gudstjänst, pingstkyrkan med sitt, Frälsningsarmén med sitt, Normisjon med sitt, Bedehuset med sitt, Adventisterna med sitt, Missionskyrkan.

En sådan mötesserie börjar ofta med en form av spänning där vi alla kanske har behov att markera vår särart. Vi började med möte fredag kväll och sedan var det seminarier/bibelstudier på lördagen. På lördagskvällen var det gudstjänst igen. Pingstkyrkans stora lokal var välfylld. Då Rut predikat gav jag en kort inbjudan om det var någon som ville komma fram för förbön, komma med sin törst och längtan för att bli fylld av den Helige Andes kraft. Omedelbart uppstod en rörelse i lokalen. Från alla delar strömmade det fram människor fram för förbön. Först kom en präst från kyrkan tillsammans med någon från Bedehuset och snart var det alldeles fullt på den öppna platsen fram plattformen.

Och så sker undret. Det var det inte längre pingstvänner, frälsningssoldater, adventister, missionsförbundare, folk från Bedehuset eller representanter från något annat kyrkosamfund. Vi var ett i vår längtan att få uppleva mer av Gud. Vi var helt enkelt Guds församling i Mosjöen som stod tillsammans med vår längtan inför vår Far i himmelen. Och Gud svarade på våra böner och sände den utlovade helige Ande över sina älskade barn.

Nu är det söndag morgon och snart dags att gå på gudstjänst i Den norske kirken med barndop och allt som hör till. Ikväll har vi avslutningsmötet i Pingstkyrkan. Och hur den ekumeniska mötesserien slutade får jag kanske återkomma i min veckorevy nästa söndag.

Till dess ber jag att du ska få uppleva en välsignad vecka.
Peter Baronowsky

söndag 13 januari 2019

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 13 januari 2019


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet 
(Bilden: Den nedåtgående solen en eftermiddag då vi var på väg tillbaka till Västerås i bilen)

Så var det söndag igen efter en förhållandevis lugn vecka. Vi har rensat ut de sista spåren av julfirandet och nu ser vi framåt.

Under lördagen var det bönesamlingar på fyra olika platser i landet. På lördagen klockan 11.00 startade vi också ett bönedygn på kåren i Västerås. 

På lördagskvällen var det bönemöte på kåren som en del av bönedygnet. Nu är det snart dags för mig att ta mitt bönepass mellan 05.00 och 06.00. 

Jag tycker det är en fin upplevelse att ta del i ett bönedygn och veta att någon säger "Amen" klockan 05.00 och jag tar över böneansvaret under nästa timme. Och då jag säger "Amen" klockan 06.00 vet jag att någon annan fortsätter bönen.

Bönedygnet avslutas med gudstjänst på kåren klockan 11.00.

Efter den relativt lugna veckan går vi in i en intensiv resandeperiod. Nästa vecka ska vi tala på Fellesmøtene i Mosjøen. Felløsmøte betyder ekumenisk möteskampanj och Mosjøen ligger i höjd med Storavan i Sverige, men det ligger mitt i Norge. Norge fortsätter långt norrut och sedan österut nästan ända till Murmansk.

Det är inte helt oproblematiskt att ta sig från Västerås till Mosjøen. Först har vi 10 mil till Arlanda. Sedan flyger vi till Oslo. Därifrån flyger vi till Bodø som ligger norr om polcirkeln. Till slut flyger vi med ett litet propellerflygplan till Mosjøen.

På vägen hem måste vi också ta tre flyg för att komma hem. Mosjøen-Trondheim, Trondheim-Bergen, och till slut Bergen-Arlanda (utan att gå ner i Oslo). 

Kårledarna har ansvar för fler kåren i området som heter Helgeland. Vad är väl mer passande att det är Helge som har överinseendet över Helgeland. Men han gör det inte ensam. Han delar kårledarskapet med sin fru Bodil, men något Bodilland finns det inte så vitt jag vet. Det ska bli fint att träffa Bodil och Helge igen. Det var en stund sedan vi sågs.

Förutom Frälsningsarmén deltar ett antal församlingar i möteskampanjen: Pingstkyrkan Betel, den Norska Kyrkan, Normisjon, Misjonskirken och Adventkirken.

Men nu är det snart dags att gå till förmiddagsgudstjänsten på Frälsningsarmén i Västerås.

Jag ber att du ska få en välsignad vecka
Peter Baronowsky

söndag 6 januari 2019

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 6 januari 2019


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen och vi har redan kommit en bit in i det nya året.

Veckan började med nyårsafton. Mellansonens familj från Norge gjorde sig klara för avfärd. Yngste sonens familj från Stockholm hade också varit här på besök några dagar. Natten till nyårsafton har även yngste sonens äldsta dotter sovit över här.

I förbindelse med frukosten hade vi vår dagliga morgonbön. Under det gångna året läste vi varje morgon från UTMANINGEN, GT på två år, men under jul- och nyårshelgen tog vi fram Ruts andaktsbok, DAGBOKEN. Vid frukosten på nyårsafton bad en av nio-åringarna om inte hon kunde få läsa Dagens Andakt, och det fick hon.

Jag vet inte varför men efter morgonbönen blev båda nio-åringarna väldigt ivriga att få varsin DAGBOKEN. Rupebas boklager är normalt en favoritlekplats för de yngre barnbarnen då de ska leka bokhandel.

Vem kan säga nej till två nio-åringar som lägger huvudet på sned och ber "snälla" kan inte vi få varsin bok. Ja, Rut kunde i alla fall inte säga nej. Rut skrev en hälsning i de två böckerna och sedan åkte de iväg mot Stockholm. Men i minibussen hände det något ovanligt. I stället för att ta fram sin iPad och se på någon film, fick iPaden ligga på sätet och en påpasslig mor tog en blick på två nio-åringar i full koncentration läsandes DAGBOKEN. Bilden ser ut som en välregisserad annons för DAGBOKEN, med det är den inte. Den är bara en ögonblicksbild där två nio-åringar läser varsin pappersbok istället för något mer aktion-fyllt på iPaden. Undrens tid är inte förbi.

Nio-åringarna visste ju att boken var skriven av farmor Rut. Men även andra familjemedlemmar är inblandade: Bilden på framsidan är tagen av faster Johanna, på bilden ser vi kusin Samuel och kusin August, illustrationerna till varje månad har moster Anna gjort och design till omslaget har pappa/farbror Stefan gjort (Hoppas att jag inte glömt någon).

Men nu är det trettondagshelg och nu har vi fått besök av äldste sonens familj från Borås. Vilket privilegium att få träffa alla familjerna under jul- och nyårshelgen. På lördagen kom även äldsta sonens två söner till Västerås (de två som syns på framsidan av DAGBOKEN). Det äldsta barnbarnet studerar på högskolan i Eskilstuna och har inte så långt till Västerås.

Nu har det gått några år sedan omslagsbilden på DAGBOKEN togs. De två små pojkarna har blivit män. Den yngste har blivit 1,92 meter lång.

På lördagen kom även yngste sonen från Stockholm med sina två flickor hem till oss. Det är extra attraktivt att åka hela vägen till Västerås då man får träffa några av kusinerna, även om de inte är jämnåriga.

Vi passade också på att gå en promenad i Västerås med hela den besökande gruppen av familjen. Rut och jag guidade gruppen genom några av de sevärda platserna i vår nya hemstad. Här ser du hela gruppen ute på lördagspromenad.
Nu tycker du kanske att det blev lite väl mycket personligt i veckorevyn "Söndagsmorgon". Men det är ju trots allt en veckorevy "från min högst personliga utkikspunkt på livet."

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås 29 december

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet Så var det söndag igen. Efter en veckas julfirande. I måndags körde vi ...