söndag 29 juli 2018

Tidig söndagsmorgon den 29 juli 2018


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen. Vi fick se blodmånen i veckan och vi njuter fortfarande av ledighet och tid för avkoppling och reflektion.

Vi har nu snart varit pensionärer i fem år och börjar bli erfarna pensionärer. Hur blev livet som pensionär?

I december 2012 gick vi officiellt i pension. Kommendören kom över till Lettland och gav oss varsitt pensioneringscertifikat vid en högtidlig ceremoni. Då hade vi varit ledare för Frälsningsarmén i Lettland i tre och ett halvt år.

Hur ska det bli nu, var en fråga vi inte riktigt fick tid att fundera över. Den första tiden gick åt till att flytta tillbaka till Sverige. Alla våra möbler och andra tillhörigheter hade varit magasinerade i ett förråd på Shurgard under åren vi bodde i Lettland. 

Vi var inte heller bekymrade över hur vi skulle använda vår tid som pensionärer. Vi skriver dagligen nya inlägg på www.rupeba.se och vi har fortfarande flera böcker oskrivna. Dessutom hade vi, då vi sent omsider blev frälsningsofficerare, lovat att "älska och tjäna Gud så länge vi lever". Och vi levde ju fortfarande.

Ett par månader efter vår flytt till Sverige, då vi precis hade packat upp det mesta av våra ägodelar fick vi ett telefonsamtal från Frälsningsarméns ledning i Norge som frågade om vi kunde komma till Norge och arbeta där under en tvåårsperiod.

Vi frågade varandra och Gud och visst kunde vi det. Vi började packa våra saker igen, denna gång skulle vi ta med våra möbler och allt.

Eftersom vi skulle arbeta direkt under ledningen tänkte jag att vi skulle bo någonstans i Oslo. Men så blev det inte. Vi fick hyra ett parhus på Jelöy, åtta mil söder om Oslo. Ett likadant hus som vi bodde i då vi var lärare på Jelöy Folkhögskola under åttiotalet. Dessutom fick vi vår mellanson med familj som grannar. Vilken oväntad bonus! 

De två åren som vi hade lovat utökades till att bli fyra år. Vår uppgift var att vara mentorer/coacher för de nya löjtnanterna som sändes ut efter officersskolan. Det visade sig vara bra att vi bodde på Jelöy. Där kunde vi lära känna de blivande löjtnanterna under deras tid på officersskolan. Förutom mentorskapet för de unga officerarna reste vi runt i landet och hade mötesserier och bibelhelger. Vi var större delen av tiden på resande fot. Norge är stort. Vi var många gånger uppe i nordostligaste Norge, med Murmansk i Ryssland som närmaste större stad. I det norska FA-territoriet ingår även Island och Färöarna och många gånger fick vi anledning att resa också dit.

Förutom vår tjänst i Norge/Island/Färöarna fick vi under de fyra åren privilegiet att undervisa på officerssamlingar i Danmark, Tyskland, Moldavien och Sverige.

Då vår tid i Norge började närma sig sitt slut sa jag flera gånger till Rut att jag trodde att vi skulle få ytterligare tio år i aktiv tjänst för Herren. Jag sa det halvvägs på skämt, men också halvvägs på allvar. Jag påstår inte att det är profetiskt, men man vet ju aldrig...

Nu har det första av de tio åren gått och jag kommer att berätta mer om det nästa söndag. Ni har väl annat att göra på en söndag än att läsa "Tidig söndagsmorgon", och dessutom är det snart dags att åka på gudstjänst.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

söndag 22 juli 2018

Tdig söndagsmorgon den 22 juli 2018


             Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Eftersom "Tidig söndagsmorgon" utgår från min personliga utkikspunkt på livet börjar jag idag med det mest personliga: födelsedagar!

Förra veckan fyllde den yngste sonen 39 år. Eftersom barnafödandet i vår familj pågick under nio år kan du räkna ut hur gammal äldste sonen är. Sönerna börjar bli vuxna.

Den här veckan har vi dessutom upplevt en verklig födelsedag. Mellansonen blev pappa igen och mellansonens fru blev samtidigt mamma igen. Det var en liten pojke som för första gången fick se dagens ljus.

På bilden ser du den nya familjemedlemmen beskådas av sina båda storasystrar. Jag tror att vi har en liknande bild från 39-åringens födelse där han då beundrades av sina två storebröder.

Det var det personliga. Under sommaren har vi också haft tid att reflektera över verksamheten med rupeba. Vår affärsidé är: "Vi vill med rupeba förmedla kristen undervisning i tal och skrift till "uppbyggelse, uppmuntran och tröst" (1 Kor 14:3)


Vi har en passion att förmedla kristen undervisning till Guds folk. Vi har hittills förmedlat sådan undervisning som vi själva producerat, men nu vill vi utöka förmedlandet till att även förmedla  speciellt utvalda böcker som vi varmt vill rekommendera. Håll utkik efter nya boktitlar under fliken "AFFÄREN" på vår hemsida www.rupeba.se.

Vi har också en passion för att stimulera Guds folk att läsa Guds ord. Just nu pågår ett projekt där vi läser Gamla Testamentet på två år. Varje morgon skickar vi ut ett mail till alla som har anmält sig att vara med. Vi har för närvarande över 200 mottagare på utsändningslistan. Just nu har vi avslutat GT-boken del 5 till och med Jesaja bok. Det kommer mer information om GT-boken del 5 i morgon. Vill du också vara med? Skicka ett mail till info@rupeba.se och skriv UTMANINGEN som ärendemening, så får du en miniandakt från dagens kapitel nästa morgon. Det kostar naturligtvis ingenting.

Men just nu är det söndagsmorgon och snart dags att ge sig iväg till gudstjänst.

Ha en välsignad vecka!
Peter Baronowsky

söndag 15 juli 2018

Tidig söndagsmorgon under semestern den 15 juli 2018


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Förra söndagen berättade jag om ett besök på Frälsningsarmén i Basel och de minnen det besöket väckte.

Söndagen efter hade vi kommit ända ner till Alicante i Spanien och gick på Frälsningsarmén där (se bilden). Det besöket väckte också en del minnen till liv.

Nu får du försöka hänga med i berättelsen om vår koppling till kåren i Alicante.

1999 startade vi en pionjärkår i Nacka utanför Stockholm. Innan vi blev en kår hade verksamheten pågått några år. Vi hade möten i kurslokalen på Lännersta, vi hade babysång, cellgrupp, idrottsaktiviteter och var aktiva i sjukhusandakterna i Nacka. Vi kallade oss frälsningsamégemenskapen i Nacka.

Efter en viss påtryckning från Frälsningsarméns ledning startade vi kåren i Nacka. Vi hyrde ett centralt beläget hus av kommunen med samlingssal och cafetieria. Vi hade god ekonomi eftersom vi inte hade några anställda. Alla som gjorde något på kåren gjorde det som frivilligt sin tjänst för Herren.  

Förutom tio procent till divisionshögkvarteret avsatte vi ytterligare tio procent av alla intäkter till missionsverksamhet.

Vid den tiden hade Rut och jag fått en inbjudan till Rostov i södra Sovetunionen för att undervisa en vecka i livsåskådningsprogrammet "Tio Steg Framåt". Det hade just blivit översatt till ryska. Vi bestämde då i kåren i Nacka att vi skulle göra en extra insamling till Frälsningsarméns pionjärverksamhet i Rostov.

Vi frågade kårledaren i Rostov hur vi kunde skicka pengarna och fick till svar att vi måste ta med dem i kontanter. Maffian kontrollerade bankerna i Rostov och om vi skickade pengarna genom banken skulle de bara försvinna. 

Med 40.000 kronor (växlade till US-dollar) i fickorna och iklädda Frälsningsarméns uniform tog vi flyget till Moskva för vidare transport till Rostov. Jag har mycket att berätta om den resan men det får inte plats här.

Ett antal år senare fick Rut och jag en inbjudan att tala på en påskkonferens på Frälsningsarméns "Camp Saron" norr om Alicante i Spanien. Vid samma tid hade vi haft en del kontakt med en schweizisk frälsningsofficer som tjänstgjorde i Spanien och som höll på att översätta "Tio Steg Framåt" till spanska. Han hade precis fått order till Alicante för att starta Frälsningsarméns verksamhet där.

Det tyckte vi lät spännande och vi startade en insamling på kåren i Nacka för att ge ett bidrag till den planerade nystarten i Alicante. Vi hade med oss 10.000 kronor till Spanien och överräckte gåvan til den blivande kårledaren i Alicante för inköp av biblar till en kår som ännu inte startats. 

Vi visste att den blivande kårledaren skulle titta på två olika lokaler dagen efter påskkonferensen som man eventuell kunde hyra. Det sista vi hörde från Alicante var att båda hyresvärdarna backade ur då de förstod att Frälsningsarmén är en evangelisk kyrka. 

Och nu, mer än tio år senare, går vi på gudstjänst i Alicante. Lokalen är välfylld. Mötet består av lovsång, vittnesbörd och engagerad bibelundervisning. (Jag förstod inte så väldigt mycket vad han sa, men han sa många gånger "en Jesus" om allt vad vi har i Kristus och han sa många gånger "todo" att vi måste ge allt för Jesus).

Då predikan skulle börja delades det ut en stor bok till gudstjänstbesökarna som inte hade en egen bok. Jag trodde först att det var sångböcker, men såg sedan att det var biblar. Då kom jag ihåg gåvan från Frälsningsarmén i Nacka mer än tio år tidigare.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

söndag 8 juli 2018

Tidig söndagsmorgon den 8 juli 2018


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet 

Ja utkikspunkten på livet är denna vecka från min position under parasollen. Det är sommar och semester. Den gångna veckan har vi kört bil genom Europa. Vi gjorde det ofta för länge sedan då pojkarna var små. Då körde vi till Bibione i Italien. Det är den närmaste Medelhavsrivieran från Sverige. 140 mil från Travemunde om jag inte minns fel.

Men på den tiden fanns det ingen luftkonditionering i bilarna och ett helt annat säkerhetstänk. De tre pojkarna kunde fritt rulla runt och leka i baksätet.

Men nu gjorde vi det igen. Utan pojkar i baksätet och med luftkonditionering. Pojkarna har nu blivit medelålders män med sina egna nya familjer.

Förra söndagen vaknade vi upp i Basel i Schweiz och vi ville gå på förmiddagsgudstjänsten på Frälsningsarmén på Basels första kår. Vi parkerade i närheten där vi trodde kåren skulle ligga och sökte oss framåt utan att vara helt säkra på vägen. Men så kom en man och en kvinna cyklande i full fart. Kvinnan hade en barnstol bak på cykeln, men istället för barn fanns det där ett althorn och då jag såg att frälsningsarméskölden fanns på deras mörkblå T-shirts förstod då jag att vi var på rätt väg.

Vi fick vara med om ett fantastiskt fint möte med temat "Förnyelse för Guds folk", med utgångspunkt i Hes 37 om de döda benen som får liv.

Basel väckte också en del minnen hos mig. Basel ligger vid den franska gränsen och på andra sidan gränsen ligger Mulhouse en stad där jag upplevde en del av min uppväxt. Ibland åkte vi till Basel för en söndagsutflykt.

Mina föräldrar öppnade på den tiden en ny institution för missbrukare och hemlösa i Mulhouse. Det var i Mulhouse jag skulle börja min skolgång. Jag tycket inte om att gå i skolan, så min föräldrar försökte göra livet lättare för mig genom att ge mig en seg godisbit i form av en båt. Varje dag då jag kom hem från skolan låg min godisbåt på samma ställe i lägenheten.

Detta fortgick en längre tid, men en dag då jag kom hem fanns ingen godisbåt på sin plats. Jag hade hela vägen från skolan sett framför mig hur gott det skulle bli att få min godisbåt. Då jag frågade mina föräldrar var godisbåten fanns fick jag det tunga beskedet att jag nu hade blivit så stor att jag inte längre behövde en godisbåt varje dag. Prövningar vi möta på...

På tal om godis kommer jag ihåg att jag trettio år senare var bibellärare på Frälsningsarmén folkhögkola i Norge. Mina elever hade kommit på min svaga punkt: Ahlgrens bilar. Det hände med jämna mellanrum att jag fick en sådan godispåse av någon elev i sina försök att förbättra sina betyg.

Frälsningsarmén Mulhouse
Tillbaka till Frankrike och Mulhouse. En dag kom jag hem från skolan och frågade min mamma ivrigt om jag var katolik eller protestant. Min mamma svarade att jag var protestant. Det resulterade i att jag dansade runt på golvet och jublande sjöng att jag var protestant. Tänk att jag var så teologiskt medveten redan på den tiden!! 

Men den riktiga orsaken till min glädje var att läraren på skolan berättat om onsdagarna. Man hade ingen religionsundervisning på schemat, utan den sköttes av prästerna på onsdagarna. De katolska barnen hade då en full skoldag med religionsundervisning varje onsdag, men protestanterna hade ingen sådan skola så jag fick ledigt varje onsdag. Därav min glädjedans över att vara protestant.

Efter mitt första skolår i Mulhouse fick jag mitt första betyg från "Ecole communale pour filles", "Mulhouse kommunala flickskola". På intyget fanns bara en enda handskriven mening "Pierre pouvrait etre plus sage". Lite osäker på den franska stavningen med det betyder "Peter skulle kunna vara lite flitigare".

Jag undrar vad som skulle stå på mitt intyg idag?

Ha en välsingad vecka
Peter Baronowsky

söndag 1 juli 2018

Tidig söndagsmorgon den 1 juli 2018


Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Den gångna veckan har vi använt en del tid att packa upp kartonger ifrån garaget. Då vi flyttade till Lettland för nio år sedan magasinerade vi allt vi hade. 

Då vi återvände till Sverige tre och ett halvt år senare flyttade vi in i ett hus på Sundsgården utanför Stockholm. Då vi några månader senare flyttade till Norge tog vi med våra möbler och det mesta av våra ägodelar. Men allt fick vi inte med oss. Vi lämnade ett garage fullt med flyttkartonger och andra saker på Sundsgården.

Då vi fyra år senare kom tillbaka hem till Sverige, flyttade vi in i ett hus med ett stort garage. Det fylldes snart till bredden med allt vi hade med oss från Norge och som inte fick plats inne i huset. Efter några månader hämtade vi också hem allt som vi tidigare lämnat på Sundsgården. 

Redan då vi flyttade in i huset försökte vi tala om för vår bil att vi inte hade något garage. Vi hade ett förråd. Jag är inte helt säker på att bilen helt tyckte att det var en bra lösning. Förrådet såg verkligen ut som ett garage utifrån.

Då det senare blev vinter och kallt kunde jag nästan höra bilen säga mellan frusna läppar "Alla andra bilar på gatan får ju köra in i garaget". Nu då det är sommar och varmt ser bilen ganska nöjd ut med att stå ute. Det gör ju alla andra bilar på gatan.

Vem vet, kanske kan vi någon gång i framtiden uppgradera vårt förråd till ett garage igen. 

Men då vi packar upp gamla kartonger är det många minnen som väcks till liv. Bland annat hittade jag min gamla "predikobok" i en liten pärm i A6-format. Den är från tiden 1975/76 då våra liv blev totalt förvandlade i loppet av några dagar.

Både Rut och jag är uppvuxna med föräldrar som var frälsningsofficerare. Vi var båda musikledare på Stockholms 6:e kår på Kungsholmen. Men vi var med utan att riktigt vara med. Då jag ser tillbaka på den tiden brukar jag kategorisera mig som "kulturell salvationist". Vi gjorde allt som hörde till "frälsningsarmékulturen" utan att ha en egen levande relation till Jesus (Dessutom gjorde vi mycket som inte tillhörde "frälsningsarmékulturen").

Vi var på den tiden redan socialt väletablerade. Vi hade ett hus i Sollentuna, vårt första barn var fött och vi hade båda bra arbeten som vi trivdes med.

Men så blev vi drabbade av Gud. Vintern 1975 fick vi uppleva dopet i den Helige ande och allt blev förändrat. Då jag skriver allt, menar jag allt!!

Vi fick en omättlig hunger att läsa Bibeln. Vi läste Bibeln överallt hela tiden. Vi ville leva hela vår liv för Jesus.

Det första som hände var att vi öppnade vårt hem för en bönesamling varje fredag. Vem som helst fick komma. Där blev flera människor frälsta och många blev förnyade.

Det var där jag började predika och fyllde min lilla predikobok med handskrivna anteckningar. Mycket handlade om den Helige andes verk, om nådegåvor och om Andens frukt.

Så här kunde det se ut. Det är från februari 1976 och är bibelstudium nummer 3 i serien Andens gåvor. Jag talade om tre slag av tro:
1/ Naturlig tro. Den tro som Gud tilldelat var och en (Rom 12:3).
Det är en tro som gör det möjligt att bli frälst. Då vi lever med Jesus är det naturligt att den naturliga tron tillväxer (2 Tess 1:3).
Vi får använda den tro vi har som en sköld mot den ondes angrepp (Ef 6:16)
2/ Trohet/trofasthet (Gal 5:22). En del av andens frukt.

Trofasthet/trohet mot Jesus, församlingen och omgivningen i stort.
Vår trofasthet tillväxer i helgelseprocessen. Frukten växer långsamt (Joh 15:2)
3/ Trons gåva (Mark 11:22-23) = Guds tro. Att i ett bestämt ögonblick bli av med alla tvivel om en bestämd sak. Som i berättelsen från Fagerporten Apg 3.

Detta var för 42 år sedan. Nu är det idag som gäller. Jag brinner fortfarande för att stimulera Guds folk att läsa Guds ord. Ett nytt projekt börjar idag, en-om-dan. De närmaste 52 dagarna läser vi en vers om dagen från de två första kapitlen i Första Petrus brev. En vers om dagen kan alla klara, även om det är sommar och sol. Jag lägger ut en andakt från dagens vers varje dag på rupebas hemsida och facebooksida. Det börjar idag och håller på till någon gång runt skolstart i augusti. Häng med från början!

Idag är det söndag. Min lillasyster fyller 65 år, Sverige vann över Mexico i VM, solen skiner, Gud är god och hans ord är sant.

Ha en välsignad sommar!
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Strängnäs den 18 augusti

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet Under den gångna veckan har jag bland annat läst Lewi Pethrus memoarer &...