Tidig söndagsmorgon i Västerås den 26 maj 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet.

I veckan skulle ringa till en kollega, en frälsningsofficer. Jag hade inte adressboken tillgänglig, men jag hittade hans privata mobilnummer på "hitta.se". Jag ringde upp honom och en automatisk telefonsvarare upplyste om hans namn och gav följande information:

- Om du vill bli frälst tryck 1
- Om du vill ta emot förlåtelse tryck 2
- Om du vill bli döpt med den Helige Ande tryck 3
- Om du vill lämna ett meddelande, tala in det efter pip-tonen

Jag är ju redan frälst, så jag kunde ju inte trycka på 1.
Jag ber om förlåtelse varje morgon då jag ber FaderVår, så jag tycket att jag även fått mitt behov av förlåtelse tillfredsställt, så nummer 2 var inte heller så aktuellt att trycka på.
1975 blev jag döpt med den Helige Ande, en totalt livsförvandlande upplevelse för mig. Så nummer 3 var inte heller aktuellt att trycka på. Så jag väntade till pipet och talade in mitt budskap.

Jag gissar att det inte fanns någonting bakom knapparna 1, 2 och 3 men jag tyckte det var fyndigt. Det är verkligen vårt kärnbudskap. Och det är verkligen på sin plats att vi påminner om det i tid och otid, även om någon kan tycka att detta var i otid. Men det som hände under påsken och pingsten är vårt budskap.

Påsken: frälsning och förlåtelse
Pingsten: Bli utrustad med den Helige Andes kraft

Eller som vi brukar säga i Frälsningsarmén: Blod och Eld. 

Under den gångna veckan har Rut och jag huvudsakligen suttit i bilen och kört både söderut, västerut och norrut för mentorssamtal. Vi har fantastiska officerare som vecka efter vecka, i tid och i otid, i ljusa dagar och i mörka dagar står fram och förkunnar vårt budskap: - du kan bli frälst; - du kan få din synd förlåten; - du kan få bli fylld med den Helige Ande.

Så blev det plötsligt lördagsmorgon och i kalendern fanns det inga speciella åtaganden inbokade. Vi stod plötsligt inför en ledig dag. Vi bestämde oss vid frukosten att vi skulle åka till den stad där Rut föddes för många år sedan. 15-20 år efter Ruts födelse var vi också på musikresa till den staden med musikkåren och strängmusikkåren från Stockholms 6:e kår. I vår vandring genom staden hittade vi fram till huset där Frälsningsarmén en gång hade sin lokal. Det har senare gjorts om till en privatbostad och såldes på "hemnet" för 5,7 miljoner.

Nu kommer vi alltså till frågan som jag söker svar på. Vad är namnet på den stad där Rut en gång föddes? Den förste som svarar rätt på frågan kan räkna med en belöning från vår webbshop. Skicka ditt svar till info@rupeba.se.

Men nu är det söndagsmorgon, och medan du försöker klura ut svaret på frågan tänker jag gå på förmiddagsgudstjänst på Frälsningsarmén.

Ha en välsignad ny vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 19 maj 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen. Förra söndagen hände det mycket på förmiddagsgudstjänsten på Frälsningsarmén i Västerås. Musikkåren spelade, kören sjöng och lovsångsgruppen ledde församlingen i lovsången. Men det allra bästa var nog ändå diplomutdelningen.

Det var diplomutdelningen för Lärjungaskolan, Alphagruppen och Alpha ungdom. Alpha ungdom hade dagen innan haft "Den helige Ande-samlingen" med 21 deltagare.

Men nu var det diplomutdelningen. Många av dom som varit med i grupperna var inte närvarande av olika anledningar. Men dom som var där! Sökare, nyfrälsta, nya soldater, gamla soldater. Ja det var verkligen en stor salig blandning.

Senare under veckan samlades vår Hemgrupp hemma hos oss. Vi talade länge om vad som hade hänt i söndags. Normalt kanske man tänker sig att de som går på gudstjänst är kristna och de som inte är kristna håller sig långt bort från gudstjänsten, men så var det inte i söndags. Vi tackade också Gud för alla eldsjälar i kåren som brinner för att människor ska komma med och bli frälsta och vi bad också om visdom om att rätt ta hand om alla nya i kåren.

Under veckan har det även firats 17:e maj i Norge. På den dagen ringde mellansonens två döttrar uppklädda för att gå i "syttende-mai-tåget" med Reier skola (Bild 2). Flickornas pappa gick många gånger i det maj-tåget på 1980-talet.

Behöver jag säga att 17-mai är stort i Norge? Bara i lilla Moss där Jelöy Folkhögskola ligger brukar det vara en parad hela dagen med 10-20 olika musikkårer.  Om du inte visste att 17-mai är stort i Norge kan du ju se på den här bilden från Oslo (Bild 3).

Jag avslutar bildserien med en bild från vår balkong i Norge där vi senast bodde 2013-2017. (Ja, vi bodde förstås inte på balkongen)

Jag önskar dig en välsignad vecka och denna vecka inkluderar jag speciellt alla norrmän som läser detta.
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 12 maj 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så var det söndag igen efter en förhållandevis lugn vecka. Vi har sovit hemma alla nätter under veckan, vilket är ganska ovanligt.

Veckan har innehållit ett par mentorsresor. Vi har också hunnit med en långpromenad på lite över en mil (från Björnöbron till Gäddeholms slott och tillbaka, se bilden). Jag har till och med fått förmånen att hinna vara med på musikkårens övning på kåren i Västerås.

På vår hemsida har jag den här veckan börjat lägga ut en bibelkurs om Apostlagärningarna. Jag lägger ut ett nytt avsnitt varje tisdag, torsdag och lördag hela månaden maj.

Den bibelstudiekursen passar bra just nu eftersom vi nu läser Apostlagärningarna i UTMANINGEN. 

Alla inlägg i UTMANINGEN finns numera publicerade i tio böcker (A-5 pärmar). NT-boken har 4 delar och GT-boken har 6 delar. Tillsammans består NT-boken och GT-boken av 2.836 sidor i A5-format. Det tog några år att skriva den.

I veckan fick jag en fråga om det inte var möjligt att köpa bokserien som e-bok i pdf-format. En av orsakerna var att man då kunde använda sökfunktionen i pdf för att finna det man sökte utan att bläddra igenom 2.836 sidor.  

Det tyckte jag var ett bra förslag så nu kan man köpa delar eller hela serien som e-bok för 80:- per del, jämfört med 160:- i pappersversionen. 

Du kan läsa mer om NT-boken HÄR.
Du kan läsa mer om GT-boken HÄR. 

I helgen har vi också haft två övernattningsgäster. Två barnbarn från Stockholm. Yngste sonen kom över med dem i lördagsmorse och snart kommer han tillbaka tidigt på söndagsmorgonen för att hinna gå på förmiddagsgudstjänsten i Filadelfia där familjen hör hemma.

Lördagen användes delvis till att plantera blommor (bild 2). Ja, jag vet, barnarbete är inte att rekommendera, men det var svårt att hålla dem borta från planteringsarbetet.

Men nu är det söndagsmorgon och snart dags att åka till förmiddagsgudstjänsten på Frälsningsarmén i Västerås. Idag är det avslutning av Alphakursen, musikkåren, kören, önskesångarna och kårledarna.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 5 maj 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Förra veckan avslutades med konfirmationsfest på Jelöy i Norge. Konfirmation i Norge är något stort. För vår del började konfirmationsfirandet för Lukas på lördagen med stor middag för de närmaste (ca 50 personer). För cirka 15 år sedan hade jag barnvälsignelsen för Lukas. Rut fick senare äran att "barnvälsigna" Lukas lillebror Theo, men han har en hel del år kvar till sin konfirmation.

Föräldrarna heter Hans och Liv-Bente Nilsson och vi har en lång historia tillsamman med familjen Nilsson. Först umgicks vi en hel del med Hans föräldrar då vi var med på Stockholms sjätte kår. Hans pappa, Gunnar Nilsson var ansvarig för allt ungdomsarbete för Frälsningsarmén i Sverige. Gunnar ordnade bland mycket annat en en veckas resa med ett evangelisationsskepp i Mälaren. Där deltog Rut och jag tillsammans med en grupp från ungdomskören "Det Nya livet".

Under tiden på Stockholms sjätte kår var Rut ledare för juniorsoldaterna och en av juniorsoldaterna var Hans Nilsson.

Många år senare kom Hans som elev till Jelöy Folkhögskola. Orsaken till att Hans åkte till Norge för att gå på folkhögskola var troligen för att han kände oss och vi var lärare på skolan. Hans storasyster Lotta tidigare kommit till oss som elev.

På den tiden var det ordning och reda på folkhögskolorna. Kvart i tio varje kväll gick en av lärarna tillsyn från internat till internat. Där väntade internatets ordningsman och rapporterade att alla eleverna var inne och läraren kontrollerade att de gemensamma utrymme var städade. Där skilde man noga på pojkinternat och flickinternat. Om någon elev inte var inne i tid vid inspektionen skulle eleven skrivas upp och hände det alltför ofta utsattes eleven för disciplinära åtgärder.

En kväll då Rut och jag hade gått inspektion och var på väg ned till vårt hus. Såg vi plötsligt att det stod två ungdomar under en gatlampa och höll om varandra. Då vi kom närmare såg vi att Hans var en av de två, så han borde väl egentligen skrivas upp. Den som Hans stod tätt samman med var Liv-Bente. Henne kunde vi inte skriva upp för hon var inte elev på skolan. Liv-Bente var dotter till föreståndaren på Frälsningsarméns kurscenter som var närmaste granne till folkhögskolan. Eftersom bara 50% av dem var uppskrivningsbara struntade vi i att skriva upp Hans. Nu är det bekänt 35 år i efterhand. Dessutom tyckte vi nog att de två skulle kunna bli ett riktigt fint par.

Eftersom jag nu har börjat bekänna mina synder kan jag berätta att jag har uraktlåtit att skriva upp elever även en annan natt. Vi hade med jämna mellanrum bibelhelger på kurscentret vid sidan av folkhögskolan. Det hände att elever från folkhögskolan kom över till kurscentret i förbindelse med bibelhelgerna. Det hände att elever blev frälsta där och det hände också att många av de kristna eleverna upplevde förnyelse och dopet i i den Helige Ande. Efter en sådan helg kunde det sprida sig en väckelsestämning på skolan och eleverna samlades spontant för att läsa Bibeln och be tillsammans. Vid ett sådant tillfälle då Rut och jag gick tillsyn kunde vi se elever med biblar i händerna smyga över till ett annat internat i nattmörkret för att ha bönemöte. Skulle vi skriva upp dem eller skulle vi blunda? Jag tänkte så här: Har jag under flera månader arbetat för att få eleverna tända för Jesus, så är inte min första tanke hur jag ska släcka elden då det börjar ta fart. Rut och jag blundade, bad för eleverna och gick hem. Jag antar att det brottet är preskriberat nu. Det var ju ändå nästan fyrtio år sedan det hände.

Då Rut och jag flyttade hem till Stockholm efter tolv års bortavaro från hemstaden blev vi föreståndare på Lännersta Gästhem. Där inbjöd vi, förutom den övriga verksamheten, till "Bön, Bibel och lovsång" på torsdagskvällarna. Vi kallade oss för Frälsningsarmégemenskapen i Nacka. Några år senare flyttade även Hans och Liv Bente till Stockholm och verksamheten utvidgades med bibelsamtal, babysång och sportaktiviteter. Efter några år blev vår gemenskap uppgraderad till kår (=församling). Under sex år var Hans, Liv Bente, Rut och jag kårledare för Nacka kår. Vi kårledare samlades varje söndagskväll till planeringsmöte hemma hos Nilssons då deras barn hade somnat.

Idag är Hans rektor på Jelöy Folkhögskola och en av hans lärare är vår mellanson. Så vi kan gott säga att våra två familjer har många beröringspunkter.

Tillbaka till konfirmationsmiddagen. Där fanns alltså Hans Nilsson som hade gått bibellinjen på Jelöy tidigare (Den som var rektor före Hans var också en tidigare elev på bibellinjen). Där fanns också Krigsropets chefredaktör och kårledaren på Templet i Oslo, båda tidigare elever på bibellinjen. Bland de övriga middagsgästerna fanns många fler som varit elever på folkhögskolan.

Dagen efter middagen var det konfirmationsgudstjänst på kåren i Moss. Kåren hade i år 19 konfirmander och kåren har bara drygt två hundra sittplatser så konfirmationen fördelades på två gudstjänster för att alla släktingar skulle få plats.
Vi var med på den första gudstjänsten där Lukas skulle konfirmeras (se bilden). Sittplatserna tog slut och en hel del besökare fick stå under hela konfirmationen.

Då gudstjänsten var slut var det en halvtimmes paus till dess det var dags för konfirmationsgudstjänst nummer två med lika många besökare. Konfirmation i Norge är en stor högtid.

Men, hur var det för övrigt under den gångna veckan? Jo, vi har varit ute på två mentorsresor med övernattning. Vi var till och med hemma på tisdagskvällen så att jag kunde gå på samlingen för vår Hemgrupp.

På lördagen fick jag åka till Stockholm och hjälpa yngste sonen sätta upp en gipsvägg. Yngste sonen kom hem från Nepal under veckan. Han har varit där och filmat för att dokumentera IBRAS missionsverksamhet i landet.

Men nu är det söndagsmorgon och snart dags att åka till förmiddagsgudstjänsten på Frälsningsarmén i Västerås.

Med önskan om en välsignad kommande vecka,
Peter Baronowsky

Tidig söndgsmorgon i Moss, Norge den 28 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Tidigt på tisdagsmorgonen körde vi till Arlanda för vidare transport till Lettland. Under dagen hade vi sedan mentorssamtal i Riga.

Det känns underligt att köra bil i en storstad med en befolkning på över en miljon och som en gång varit vår hemstad. Vi vet precis hur vi ska köra och vi vet vilka gator som är enkelriktade.

På onsdagen var det dags att köra till Daugavpils som ligger nere i sydöstra hörnet av Lettland, nära gränsen till Vitryssland. Det innebär ungefär sju timmars bilkörning fram och tillbaka. Halvvägs till Daugavpils hämtade vi upp vår tolk, som är språklärare i en skola i Jekabpils.

Daugavpils betyder "Borgen vid floden Daugava" och då är det lätt att förstå att Jekabpils  betyder "Jakobs borg". 

Det var en riktig sommardag. Björkarna hade slagit ut och storkarna hade flyttat tillbaka till sina storkbon som vi kunde se utmed hela vägen.

Då vi körde in i centrala Daugavpils möttes vi av vyn med de tre stora kyrkorna (Bild 1). Till vänster med två torn ser vi den katolska kyrkan, till höger den ortodoxa kyrkan, och mitt emellan den Lutherska kyrkan. 

Inte så långt därifrån ligger Frälsningsarmén, en kyrka utan kyrktorn (Bild 2).

Då vi kom tillbaka till Riga på kvällen tog vi vår kvällspromenad genom centrala Riga. Det var 26 grader varmt vid niotiden på kvällen och Riga visade sig från sin bästa sida.

Vi gick ned till floden Daugava, som också rinner genom Riga, till den plats som varit vår kvällsböneplats så många gånger tidigare. Där bad vi och såg ut över floden och bron som vi åker över på väg till flygplatsen. Vi såg också det nu så berömda Swedbanktornet som funnits i många svenska nyhetssändningar vid rapporteringen om penningtvätthärvan (Huset närmast bron på bild 3).

På promenaden hem passerade vi "svartskallarnas hur" ett gammalt handelshus sedan flera hundra år. På det torget hade vi friluftsmöte med Västerås musikkår under kongressen i Riga 2012 (Bild 4).

Vi kom hem från Lettland sent på fredagskvällen och på lördagsmorgonen satte vi oss i bilen och körde 45 mil västerut till Moss i Norge. Vi kände oss hemma då vi körde in i Moss. En stad som varit vår hemstad i 13 år. Vi har bott där i två omgångar. 

Orsaken till vårt besök i Moss var en konfirmationshögtid. Konfirmation i Norge är verkligen något stort. Firandet började igår, lördag,  med konfirmationsfest. Själva konfirmationsgudstjänsten på kåren i Moss är idag, så jag får återkomma med en rapport om det senare.

Besöket i Moss förde med sig att vi bodde hos mellansonen med familj och fick krama om barnbarnen som växer upp i samma hus som deras pappa bodde i då han var i deras ålder. 

Vi fick vakna upp med utsikten som varit vår under så många år. Jag tröttnar inte att se ut över Oslofjorden (Bild 5).

Efter konfirmationsfirandet åker vi tillbaka till Sverige och en ny vecka.

Jag ber att du ska få en välsignad ny vecka,
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 21 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så är vi hemma i Västerås igen. Förra söndagen skrev jag om en helg med musikkårerna i Västerås och Södertälje. Jag var inte hemma då, men normalt är jag med i Västerås musikkår nuförtiden. Det är bara det att "normalt" inte inträffar så ofta.

Jag måste erkänna en sak: Jag tycker det är väldigt roligt att vara med i en musikkår. Det är en del år sedan sist. De senaste åren har jag fått spela själv. Då Rut och jag haft mötesserier på olika håll har det ofta hänt att vi spelat tillsammans. Rut på piano och jag kornett. 

Jag har spelat kornett sedan jag var åtta år. Vi hade då kommit hem från Frankrike och bodde på Lidingö. En dag kom pappa hem med en gammal kornett som han hade lånat på Templet på Östermalm. Jag minns inte att det var någon som lärde mig spela, jag tror att jag fick fundera ut själv hur man skulle göra. Ett tidigt minne från min tid som kornettist var att jag spelade en sångmelodi tillsamman med min två år äldre bror Jan. Han spelade Euphonium och han var väldigt duktig. Den sången vi spelade var "Jesu lilla lamm jag är". Det var en väldigt enkel melodi där jag inte behövde byta grepp så ofta, och så var det en mycket svårare  euphoniumstämma. 

Åren gick och så småningom blev jag med i musikkåren på Stockholms sjätte kår. 
Jag spelade också under et antal år i Solna Brass.

Sedan flyttade vi till Norge och Jelöy Folkhögskola. Varje år tog vi emot ca hundra elever och det brukade vara ungefär en tredjedel av dem som var med i Frälsningsarmén. Både från Norge och från andra delar av världen. På skolan hade vi varje år en musikkår, så det blev en hel del kornettspelande för min del.

Två gånger i veckan hade skolmusikkåren övning på schemalagd tid (Jag fick till och med räkna in de timmarna i min lärartjänst, så jag fick alltså betalt för att spela kornett). En kväll i veckan hade vi övning med kårens musikkår och vi spelade normalt på kårens möten på torsdagskvällar och söndagsförmiddagar.
Frälsningsarméns kår i Moss var lite speciell. Det är ju vanligt i Frälsningsarmén att man byter kårledare med jämna mellanrum, men i Moss bytte man soldater varje år. Vi var några få som var med år från år, men den största delen av musikanterna och strängmusikanterna kom från årets uppsättning av elever på folkhögskolan.

Dessutom spelade jag i musikalorkestern som spelade till den stora musikal vi satt upp varje år där alla elever och lärare var engagerade. 

Min huvudsakliga uppgift på skolan var att vara bibellärare, men ibland kunde jag fundera vad det egentligen var de sökte då jag blev anställd. Sökte man en bibellärare som kunde spela lite kornett, eller sökte man en kornettist som kunde undervisa lite grand i Bibeln. Det var antagligen det första för det var väl ingen som visste att jag spelade kornett då jag anställdes.

Många elever blev frälsta under de nio åren vi arbetade på folkhögskolan och vi räknade efter att 42 av våra elever senare blev officerare i Frälsningsarmén i olika länder (vi kan ha missat någon). På bilden är det minst fem stycken som senare blev officerare i Frälsningsarmén.

Den som sitter ytterst till höger på trombonraden är idag divisionschef i England.
Nummer tre på första kornettraden var elev på skolan på 1980-talet. Då vi flyttade till Norge för andra gången på 2010-talet kom han tillbaka till Jelöy för att gå på officersskolan. Idag är han kårledare i Esbjerg. De tog mer än trettio år för honom att bestämma sig för att bli officer. Men jag ska kanske inte säga så mycket om det. Han som sitter ytterst på första kornettraden blev officer då han var 65 år.

Men nu är det söndagsmorgon i Västerås. Jesus lever och jag ska ta min kornett och åka ner till kåren för att spela på påskdagsgudstjänsten.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon den 14 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Nu är det söndagsmorgon igen och vi är på väg att vända tillbaka hem efter vår Guldbröllopsresa.

Vår bröllopsresa för femtio år sedan var inte så märkvärdig. Vi åkte iväg i bil och kom till Köpenhamn innan det var dags att återvända hem till Stockholm. Så vi tänkte att vi nu, efter femtio år, skulle göra resan lite mer rejält. 

Jag satt och hade det skönt i solen då plötsligt min telefon plingade till. Jag abonnerar på artiklar i svensk press där Frälsningsarmén omtalas. 

Den här gången var det en artikel från huvudtidningen i den stad vi bor: Västerås. Tidningen heter VLT och det betyder "Västmanlands Läns Tidningar". 

På bilden ser jag den musikkår som jag tillhör i Västerås och tidningen skriver:

"Frälsningsarméns musikkår i Västerås får besök av sina kollegor från Södertälje på lördagen för repetitioner och konsert innan båda musikkårerna åker till Södertälje för en gemensam brasskonsert under söndagen. Ett liknande samarbete mellan de två kårerna arrangerades för cirka två år sedan.

– Det blir en fin helg nu tillsammans med Västerås musikkår, säger Peo Ahrnéll, sekreterare för Frälsningsarméns musikkår i Södertälje och berättar att musikkåren i Södertälje leds av Göran Lundberg, medan Västerås musikkår har Christer Åberg som ledare."

De två musikkårerna var tillsammans 45 man starka och har alltså en gemensam helg med övningar och konserter i Västerås och Södertälje och tidningen har flera bilder på de två musikkårerna.

Bilden med Södertälje musikkår väcker minnen. För ett år sedan var Södertälje musikkår på musikresa till Lettland. Rut och jag var vid den tidpunkten vikarierande kårledare på Riga första kår. Det föll sig naturligt att vi var guider under lördagen då musikkåren skulle åka ända till Daugavpils nära gränsen till Vitryssland. Det var flera timmars bussresa och för att göra resan lite mer underhållande hade reseledaren för Lettlandsturen, Anders Färjsjö, gjort en liten frågetävling. Han hade lyckats få reda på att Rut och jag just den dagen hade vår bröllopsdag. En av frågorna var "Hur många år har Rut och Peter Varit gifta?" Det kom många olika förslag och det rätta svaret var 49 år. Detta blev ett samtalsämne i bussen och det fanns ingen Södertäljemusikant som inte visste hur länge vi varit gifta.

På kvällen då vi hade kommit tillbaka till Riga hade musikanterna ätit kvällsmat på hotellet och musikmästaren Göran Lundberg gick tillsammans med några musikanter in i hissen för att åka upp till sina rum. Precis innan hissdörren stängdes kom det in en äldre dam i hissen. Hos läste på musikanterna jackor. Där stod det Södertälje musikkår tillsammans med ett Frälsningsarmémärke. Den äldre kvinnan började tala med med musikanterna, men inte på lettiska. På ren svenska. Hon frågade om de var med med i Frälsningsarmén och det kunde de ju knappast neka till. Då lyste den äldre damen upp och sa: "Jag har släktingar som är med i Frälsningsamén. Känner ni Rut och Peter Baronowsky?" Inte eller det kunde dom neka till. Göran Lundberg talade om att vi var i Riga just då och att dom hade varit tillsammans med oss hela dagen.

Den äldre damen lyste upp och talade om att hon hade varit brudnäbb på vårat bröllop! Göran Lundberg svarade då bestämt: "Ja, och det var för 49 år sedan!" Den äldre damen tappade hakan. Då hon hittade den igen hade hon fått en del att fundera på.

På bilden ser du vårt bröllopsfoto tillsammans med brudnäbben, som inte var en äldre dam på den tiden. Du kanske funderar på vilken definition jag har av en äldre dam. Ja, jag tänkte mig kanske att det är en dam mellan 50 och 60 år, och även om hon naturligtvis inte är äldre än mig är hon iallafall äldre äldre än våra barn. I varje fall lite äldre.

(Den här berättelsen hade jag med i "Söndagsmorgon" för ett år sedan, men du har säkert glömt den vid det här laget, och om du inte har glömt den kan den vara värd att läsa en gång till)

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky