Tidig söndgsmorgon i Moss, Norge den 28 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Tidigt på tisdagsmorgonen körde vi till Arlanda för vidare transport till Lettland. Under dagen hade vi sedan mentorssamtal i Riga.

Det känns underligt att köra bil i en storstad med en befolkning på över en miljon och som en gång varit vår hemstad. Vi vet precis hur vi ska köra och vi vet vilka gator som är enkelriktade.

På onsdagen var det dags att köra till Daugavpils som ligger nere i sydöstra hörnet av Lettland, nära gränsen till Vitryssland. Det innebär ungefär sju timmars bilkörning fram och tillbaka. Halvvägs till Daugavpils hämtade vi upp vår tolk, som är språklärare i en skola i Jekabpils.

Daugavpils betyder "Borgen vid floden Daugava" och då är det lätt att förstå att Jekabpils  betyder "Jakobs borg". 

Det var en riktig sommardag. Björkarna hade slagit ut och storkarna hade flyttat tillbaka till sina storkbon som vi kunde se utmed hela vägen.

Då vi körde in i centrala Daugavpils möttes vi av vyn med de tre stora kyrkorna (Bild 1). Till vänster med två torn ser vi den katolska kyrkan, till höger den ortodoxa kyrkan, och mitt emellan den Lutherska kyrkan. 

Inte så långt därifrån ligger Frälsningsarmén, en kyrka utan kyrktorn (Bild 2).

Då vi kom tillbaka till Riga på kvällen tog vi vår kvällspromenad genom centrala Riga. Det var 26 grader varmt vid niotiden på kvällen och Riga visade sig från sin bästa sida.

Vi gick ned till floden Daugava, som också rinner genom Riga, till den plats som varit vår kvällsböneplats så många gånger tidigare. Där bad vi och såg ut över floden och bron som vi åker över på väg till flygplatsen. Vi såg också det nu så berömda Swedbanktornet som funnits i många svenska nyhetssändningar vid rapporteringen om penningtvätthärvan (Huset närmast bron på bild 3).

På promenaden hem passerade vi "svartskallarnas hur" ett gammalt handelshus sedan flera hundra år. På det torget hade vi friluftsmöte med Västerås musikkår under kongressen i Riga 2012 (Bild 4).

Vi kom hem från Lettland sent på fredagskvällen och på lördagsmorgonen satte vi oss i bilen och körde 45 mil västerut till Moss i Norge. Vi kände oss hemma då vi körde in i Moss. En stad som varit vår hemstad i 13 år. Vi har bott där i två omgångar. 

Orsaken till vårt besök i Moss var en konfirmationshögtid. Konfirmation i Norge är verkligen något stort. Firandet började igår, lördag,  med konfirmationsfest. Själva konfirmationsgudstjänsten på kåren i Moss är idag, så jag får återkomma med en rapport om det senare.

Besöket i Moss förde med sig att vi bodde hos mellansonen med familj och fick krama om barnbarnen som växer upp i samma hus som deras pappa bodde i då han var i deras ålder. 

Vi fick vakna upp med utsikten som varit vår under så många år. Jag tröttnar inte att se ut över Oslofjorden (Bild 5).

Efter konfirmationsfirandet åker vi tillbaka till Sverige och en ny vecka.

Jag ber att du ska få en välsignad ny vecka,
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 21 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Så är vi hemma i Västerås igen. Förra söndagen skrev jag om en helg med musikkårerna i Västerås och Södertälje. Jag var inte hemma då, men normalt är jag med i Västerås musikkår nuförtiden. Det är bara det att "normalt" inte inträffar så ofta.

Jag måste erkänna en sak: Jag tycker det är väldigt roligt att vara med i en musikkår. Det är en del år sedan sist. De senaste åren har jag fått spela själv. Då Rut och jag haft mötesserier på olika håll har det ofta hänt att vi spelat tillsammans. Rut på piano och jag kornett. 

Jag har spelat kornett sedan jag var åtta år. Vi hade då kommit hem från Frankrike och bodde på Lidingö. En dag kom pappa hem med en gammal kornett som han hade lånat på Templet på Östermalm. Jag minns inte att det var någon som lärde mig spela, jag tror att jag fick fundera ut själv hur man skulle göra. Ett tidigt minne från min tid som kornettist var att jag spelade en sångmelodi tillsamman med min två år äldre bror Jan. Han spelade Euphonium och han var väldigt duktig. Den sången vi spelade var "Jesu lilla lamm jag är". Det var en väldigt enkel melodi där jag inte behövde byta grepp så ofta, och så var det en mycket svårare  euphoniumstämma. 

Åren gick och så småningom blev jag med i musikkåren på Stockholms sjätte kår. 
Jag spelade också under et antal år i Solna Brass.

Sedan flyttade vi till Norge och Jelöy Folkhögskola. Varje år tog vi emot ca hundra elever och det brukade vara ungefär en tredjedel av dem som var med i Frälsningsarmén. Både från Norge och från andra delar av världen. På skolan hade vi varje år en musikkår, så det blev en hel del kornettspelande för min del.

Två gånger i veckan hade skolmusikkåren övning på schemalagd tid (Jag fick till och med räkna in de timmarna i min lärartjänst, så jag fick alltså betalt för att spela kornett). En kväll i veckan hade vi övning med kårens musikkår och vi spelade normalt på kårens möten på torsdagskvällar och söndagsförmiddagar.
Frälsningsarméns kår i Moss var lite speciell. Det är ju vanligt i Frälsningsarmén att man byter kårledare med jämna mellanrum, men i Moss bytte man soldater varje år. Vi var några få som var med år från år, men den största delen av musikanterna och strängmusikanterna kom från årets uppsättning av elever på folkhögskolan.

Dessutom spelade jag i musikalorkestern som spelade till den stora musikal vi satt upp varje år där alla elever och lärare var engagerade. 

Min huvudsakliga uppgift på skolan var att vara bibellärare, men ibland kunde jag fundera vad det egentligen var de sökte då jag blev anställd. Sökte man en bibellärare som kunde spela lite kornett, eller sökte man en kornettist som kunde undervisa lite grand i Bibeln. Det var antagligen det första för det var väl ingen som visste att jag spelade kornett då jag anställdes.

Många elever blev frälsta under de nio åren vi arbetade på folkhögskolan och vi räknade efter att 42 av våra elever senare blev officerare i Frälsningsarmén i olika länder (vi kan ha missat någon). På bilden är det minst fem stycken som senare blev officerare i Frälsningsarmén.

Den som sitter ytterst till höger på trombonraden är idag divisionschef i England.
Nummer tre på första kornettraden var elev på skolan på 1980-talet. Då vi flyttade till Norge för andra gången på 2010-talet kom han tillbaka till Jelöy för att gå på officersskolan. Idag är han kårledare i Esbjerg. De tog mer än trettio år för honom att bestämma sig för att bli officer. Men jag ska kanske inte säga så mycket om det. Han som sitter ytterst på första kornettraden blev officer då han var 65 år.

Men nu är det söndagsmorgon i Västerås. Jesus lever och jag ska ta min kornett och åka ner till kåren för att spela på påskdagsgudstjänsten.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon den 14 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Nu är det söndagsmorgon igen och vi är på väg att vända tillbaka hem efter vår Guldbröllopsresa.

Vår bröllopsresa för femtio år sedan var inte så märkvärdig. Vi åkte iväg i bil och kom till Köpenhamn innan det var dags att återvända hem till Stockholm. Så vi tänkte att vi nu, efter femtio år, skulle göra resan lite mer rejält. 

Jag satt och hade det skönt i solen då plötsligt min telefon plingade till. Jag abonnerar på artiklar i svensk press där Frälsningsarmén omtalas. 

Den här gången var det en artikel från huvudtidningen i den stad vi bor: Västerås. Tidningen heter VLT och det betyder "Västmanlands Läns Tidningar". 

På bilden ser jag den musikkår som jag tillhör i Västerås och tidningen skriver:

"Frälsningsarméns musikkår i Västerås får besök av sina kollegor från Södertälje på lördagen för repetitioner och konsert innan båda musikkårerna åker till Södertälje för en gemensam brasskonsert under söndagen. Ett liknande samarbete mellan de två kårerna arrangerades för cirka två år sedan.

– Det blir en fin helg nu tillsammans med Västerås musikkår, säger Peo Ahrnéll, sekreterare för Frälsningsarméns musikkår i Södertälje och berättar att musikkåren i Södertälje leds av Göran Lundberg, medan Västerås musikkår har Christer Åberg som ledare."

De två musikkårerna var tillsammans 45 man starka och har alltså en gemensam helg med övningar och konserter i Västerås och Södertälje och tidningen har flera bilder på de två musikkårerna.

Bilden med Södertälje musikkår väcker minnen. För ett år sedan var Södertälje musikkår på musikresa till Lettland. Rut och jag var vid den tidpunkten vikarierande kårledare på Riga första kår. Det föll sig naturligt att vi var guider under lördagen då musikkåren skulle åka ända till Daugavpils nära gränsen till Vitryssland. Det var flera timmars bussresa och för att göra resan lite mer underhållande hade reseledaren för Lettlandsturen, Anders Färjsjö, gjort en liten frågetävling. Han hade lyckats få reda på att Rut och jag just den dagen hade vår bröllopsdag. En av frågorna var "Hur många år har Rut och Peter Varit gifta?" Det kom många olika förslag och det rätta svaret var 49 år. Detta blev ett samtalsämne i bussen och det fanns ingen Södertäljemusikant som inte visste hur länge vi varit gifta.

På kvällen då vi hade kommit tillbaka till Riga hade musikanterna ätit kvällsmat på hotellet och musikmästaren Göran Lundberg gick tillsammans med några musikanter in i hissen för att åka upp till sina rum. Precis innan hissdörren stängdes kom det in en äldre dam i hissen. Hos läste på musikanterna jackor. Där stod det Södertälje musikkår tillsammans med ett Frälsningsarmémärke. Den äldre kvinnan började tala med med musikanterna, men inte på lettiska. På ren svenska. Hon frågade om de var med med i Frälsningsarmén och det kunde de ju knappast neka till. Då lyste den äldre damen upp och sa: "Jag har släktingar som är med i Frälsningsamén. Känner ni Rut och Peter Baronowsky?" Inte eller det kunde dom neka till. Göran Lundberg talade om att vi var i Riga just då och att dom hade varit tillsammans med oss hela dagen.

Den äldre damen lyste upp och talade om att hon hade varit brudnäbb på vårat bröllop! Göran Lundberg svarade då bestämt: "Ja, och det var för 49 år sedan!" Den äldre damen tappade hakan. Då hon hittade den igen hade hon fått en del att fundera på.

På bilden ser du vårt bröllopsfoto tillsammans med brudnäbben, som inte var en äldre dam på den tiden. Du kanske funderar på vilken definition jag har av en äldre dam. Ja, jag tänkte mig kanske att det är en dam mellan 50 och 60 år, och även om hon naturligtvis inte är äldre än mig är hon iallafall äldre äldre än våra barn. I varje fall lite äldre.

(Den här berättelsen hade jag med i "Söndagsmorgon" för ett år sedan, men du har säkert glömt den vid det här laget, och om du inte har glömt den kan den vara värd att läsa en gång till)

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon den 7 april 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Ja, förra helgen var den stora händelsen firandet av vår Guldbröllopsdag tillsammans med barn och barnbarn.

Men även den gångna veckan har vi firat en födelsedag även om den är av betydligt mindre valör än ett guldbröllop.

Hemsidan rupeba.se fyllde 11 år den 1 april! Förberedelserna för att starta rupeba började egentligen på hösten året innan. Det var år 2007 och vi hade skapat och varit ledare för ett utbildningsinstitut inom Frälsningsarmén i 20 år, FASI.

20 år är en ganska lång period och ibland känner man på sig att det är dags att göra något annat och nu kände vi att det var dags att avsluta vår anställning i Frälsningsarmén och gå i en tidig pension (Nu blev det inte riktigt så. Det blev istället tre och ett halv år i Lettland, fyra år i Norge och sedan ytterligare några år i Sverige. Allt detta inom Frälsningsarmén).

Men på hösten 2007 hade vi andra planer. Vi förstod mer och mer att dagens värderingar inte formas i kyrkorna utan på internet. Vi såg också att många av de hemsidor och bloggar som kallade sig kristna, många gånger spred förvirrande läror som inte alls var speciellt kristna. Då ville vi vara med där värderingar formas och vi bestämde oss för att vara en röst för klassiska kristendom på nätet.

Vi startade då handelsbolaget rupeba. Varför fick det namnet rupeba? Jo vi hade tänkt något helt annat. Vi skickade in förslag efter förslag till myndigheten som beviljar namn på nya företag. Det ena förslaget efter det andra kom tillbaka med informationen att det namnet redan var upptaget. Jag kommer inte ihåg hur många förslag vi sände in, men det var många. Till slut gav vi upp att försöka hitta ett passande namn som talade om vad vi önskade åstadkomma med vårt bolag, och vi skickade in vårt sista förslag: de två första bokstäverna i våra namn: Rut och Peter Baronowsky=rupeba.

Rut började skriva en andaktsbok med utgångspunkt från sina journalanteckningar ifrån många års bibelläsande och den 1 april 2008 startades vår hemsida rupeba.se. Förutom utvalda artiklar från kristen press och egna artiklar publicerade vi varje dag en av Ruts andakter från det som så småningom skulle bli en bok.

Det flöt på ganska bra och planen var att ge ut Ruts andaktsbok lagom till jul 2008. I början av december 2008 lämnade vi in boken för tryckning och började tala om att boken var på väg. Divisionschefen i Norra divisionen skrev då ett mail och beställde boken som julgåva till alla sina officerare i divisionen. Sedan har det bara fortsatt. Boken har blivit översatt till norska och engelska och är fortfarande vår mest sålda bok.

Allt arbete med rupeba gör vi vid sidan av vårt vanliga arbete drivkraften för allt detta kan man formulera så här:
"Vi drivs av en passion av att producera och sprida kristen undervisning. Det gör vi på flera sätt:
1/ Genom att trycka och sälja böcker
2/ Genom hemsidan. 
3/ Genom förkunnelse i mötesserier, seminarier och bibelhelger"

Och vår affärsidé ser ut så här:
"Vi vill med rupeba förmedla kristen undervisning i tal och skrift till ´uppbyggelse, uppmuntran och tröst´ (1 Kor 14:3).
Eventuellt överskott av verksamheten återinvesteras i rupeba hb för att producera och förmedla mer kristen undervisning." 

Elva år är en ganska lång tid. Vi har på rupeba.se publicerat 3-4 inlägg varje dag. Det blir tillsammans över 12.000 inlägg. Vi har haft ett par miljoner besök på vår hemsida. Idag skickar jag dagligen (eller snarare nattligen) ut mail till flera hundra mottagare med en miniandakt, ett "mannakorn" att tugga på och kommentarer till dagens kapitel i vår bibelläsningsplan UTMANINGEN.

Vi har under åren fortsatt med att ge ut böcker och den aktuella listan av böcker finner du i AFFÄREN: https://rupebabutiken.blogspot.com/

Den 1 april 2019 fyllde vi alltså elva år. Den dagen flyttade vi också hemsidan, som börjat bli lite ålderdomlig till en blogg: rupeba.blogspot.com. 

Men den gamla rupebasidan ligger kvar om du vill hämta information som finns där. Adressen dit är old.rupeba.se.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon i Fredrikshamn den 31 mars 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Ja, den här veckorevyn blir verkligen från min högst personliga utkikspunkt på livet.

Den gångna veckan har det verkligen hänt något speciellt. Rut och jag firar Guldbröllop. Det är alltså femtio år sedan vi gifte oss!

Den 29 mars 1969 var det bröllop i Borgs kyrka i Norrköping. Det är svårt att tänka sig att jag var femtio år yngre då. Ännu svårare är det att tänka sig att jag är femtio år äldre idag. Det känns inte riktigt så.

Borgs kyrka i Norrköping

Hur kommer det sig att vi gifte oss i Norrköping? Ingen av oss har någonsin bott där. Jo det var ganska praktiskt. Det var liksom släktens mittpunkt. Vi var många av oss som bodde i Stockholm. Rut hade en del släkt som bodde i Karlskrona-trakten och jag hade delar av min släkt i Tranås, där båda mina föräldrar är födda och uppvuxna. Dessutom var Ruts föräldrar ansvariga för Frälsningsarméns hotell i Norrköping och min mammas släktnamn var Borg. Så därför blev det Borgs kyrka i Norrköping.

Som sagt så var vi femtio år yngre, vilket kanske framgår av bilden. Om någon undrar varför jag har solglasögon på mig på bröllopskortet, så var det inte för att jag inte ville bli igenkänd. Jag hade sådana glasögon som blev mörka då man kom ut i solen och som återgick till att vara vanliga glasögon då man kom inomhus. Av någon anledning hade mina glasögon antagligen inte uppfattat att vi var inomhus. Eller också trodde min glasögon att fotoblixtarna var solen.

Som nygifta bodde vi i en ettrumslägenhet på Kungsholmen och var väldigt aktiva på Frälsningsarmén på sjätte kåren.

Vi flyttade senare till Sollentuna, norr om Stockholm. 

1975 förändrades våra liv fullständigt. Frälsningsarmén blev starkt berörd av den karismatiska väckelsen, och Rut och jag blev totaldrabbade av Gud och allt blev nytt i våra liv. Vi fylldes av en längtan att läsa Bibeln och att berätta för andra om Jesus och detta har följt oss sedan dess. I början var vi med i en ungdomskör i Stockholm med namnet "Det nya livet", och nytt liv var det verkligen. I alla fall för oss.

Denna längtan att förkunna och undervisa om Jesus har fört oss till många platser sedan dess: Norge, Danmark, Finland, Island, Färöarna, Tyskland, Lettland, Litauen, Moldavien, England, Spanien, Ryssland, Afrika, Argentina, USA och Kanada. Ja, det låter nästan som Guds löfte till sina första lärjungar "Men när den Helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8).

Det är med stor tacksamhet till Gud som jag ser tillbaka på de många åren som Rut och jag har fått tjäna tillsammans. Vilken nåd! Men ändå känns det som att det finns mycket mer som behöver göras och jag ser verkligen fram till vad Herren har i beredskap för oss i dagar som kommer.

Det är med stor tacksamhet också till Rut för alla dessa år. Utan dig hade förmodligen ingenting av allt detta  hänt i mitt liv. För femtio år sedan lovade jag att älska dig i nöd och lust så länge jag lever. Jag lever ännu och jag har inte slutat att älska dig!

Och så, till sist, vad i all världen gör vi i Fredrikshamn. Jo, vi markerar dagen med att tillsammans med barn och barnbarn ha en helg på badlandet i Fredrikshamn i Danmark.

Guldbröllopsgästerna

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Tidig söndagsmorgon på väg till Strängnäs den 24 mars

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Veckan började med tidig start på väg till Lettland. Vi hade beställt taxi till flygbussen som gick från Västerås Central. Vi var klara och stod utanför med vårt bagage och väntade på taxin. minuterna tickade på och ingen taxi visade sig. Efter några minuter ringde taxibolaget och talade om att man hade "glömt" bort vår beställning. Vi förstod att vi inte skulle hinna med flygbussen och att vi inte heller skulle hinna med flyget till Riga.

Innan vi hunnit fråga talade telefonisten om för oss att de skulle skicka en taxi till oss som skulle köra oss hela vägen till Arlanda. Förskräckt frågade jag hur mycket det skulle kosta och fick svaret att den kostnaden skulle naturligtvis taxibolaget stå för. Vi satte oss tillrätta i taxin och transporterades kungligt de tio milen till Arlanda. Taxametern visade "Fast pris 1.364:-". Vi behövde inte ens betala den korta sträckan vi hade beställt från hemmet till Västerås Central. På de villkoren får de gärna glömma bort flera gånger.

Den andra dagen av vistelsen i Lettland körde vi västerut från Riga hela vägen till västkusten. Mitt emellan Riga och västkusten ligger en liten stad som heter Saldus. En av de sista sakerna vi gjorde innan vi lämnade Riga som ledar för några år sedan var att öppna en ny utpost i Saldus. Öppningsmötet var en friluftsgudstjänst eftersom vi inte hade någon lokal.

De unga kårledarna berättade att de den gångna helgen hade haft medlemsupptagning av 17 nya civilmedlemmar. De hade fem till som skulle ha välkomnats som soldater den dagen men som var sjuka eller bortresta, så det blir med all sannolikhet medlemsupptagning även idag. Flera av dem vill gärna bli soldater och en soldatkurs skulle startas den närmaste tiden. Jag fick en bild av de 17 nya civilmedlemmarna, men det kan jag inte hitta idag, så jag får väl bjuda på en bild av kårledarna Ilona och Dima.

I går lördag hade vi besök av våra två barnbarn som bor i Stockholm. De kom tillsammans med sin far som även råkar vara vår yngste sonen. Vi fick en fin dag tillsammans med en is-show i Hallsta Arena. En imponerande föreställning med ett femtiotal skridskoåkare (det var svårt att räkna, de åkte ju runt hela tiden). Skridskoåkare i alla åldrar i alla åldrar, de yngsta var nog inte äldre än tre år och de äldsta var säker föräldrar till de många ungdomarna. Det var speciellt roligt för den äldsta av de två besökande barnbarnen, som är nyss fyllda tio år och som själv ägnar sig åt konståkning.

Men nu är det söndagsmorgon och snart dags att åka till Strängnäs för att delta i förmiddagsgudstjänsten med kornettspel och bibelundervisning. Mötet börjar klockan 11.00 om du är i närheten.

Ha en välsignad vecka
PeterBaronowsky

Tidig söndagsmorgon i Västerås den 17 mars 2019

Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet

Söndag igen. Veckorna går fort. De första fyra dagarna av veckan satt vi en hel del i bilen. Det blev 160 mil genom olika delar av Sverige. Under de fyra dagarna hade vi mentorssamtal med 11 officerare. 

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Vi har många fantastiska officerare i Sverige. Jag blir verkligen uppmuntrad av alla möten med dessa "hjältar". Vilken förmån att få åka runt och bli uppmuntrad! Jag får till och med betalt för det.

Nåväl, jag hoppas att det är någon mer än jag som blir uppmuntrad, för meningen med resorna kanske ändå inte är att bara jag ska bli uppmuntrad.

Men, jag måste erkänna att det är skönt att då och då få besöka min egen säng.

På en av kårerna vi besökte fick vi höra att man hade proklamerat bön varje dag klockan tolv, var man än befann sig. Det är ingen dum idé och den har praktiserats tidigare i Frälsningsarmén. I februari 1884 skickade kapten Whatmore ut denna kallelse från William Booth till den världsvida Frälsningsarmén.

Du kan läsa mer om detta på Bootheum HÄR. 

Det står i Gamla Testamentet att Daniel brukade be tre gånger om dagen. Jag tror faktiskt att det är en bra bönevana. 

- Be först på morgonen och lyssna vad Herren vill säga dig genom bibelordet du läser.
- Be fem minuter mitt på dagen, och fortsätt att grunna på det du läste i din morgonbön.
- Be din aftonbön och tacka Gud för allt gott du fått vara med om under dagen.

Jag tror faktiskt det är bättre att komma inför Herren flera gånger om dagen, istället för att bara be på morgonen och sedan glömma bort Gud och vad han har sagt. Vill du försöka en vecka? Så kan du utvärdera dina erfarenheter nästa söndag. 

Men nu är det söndag och snart dags att gå på gudstjänst på kåren i Västerås. Måndag morgon åker vi till Lettland. Där kommer vi också att tillbringa en del timmar på vägen från Riga till Liepaja på västkusten. Men det blir på lettiska vägar och med lettisk trafik, så det finns all anledning att tillbringa tid i bön inför Herren.

Nu blev det väldigt mycket om bilåkande och bön den här söndagen och jag kom just att tänka på att William Booth också ägnade sig åt bilåkande och bön. Generalen åkte ut på automobilkampanjer och på bilens sida hade han en stor skylt med texten: "Om du är för upptagen för att be, är du mer upptagen än Gud vill du ska vara".

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky